måndag 29 augusti 2016

Klassisk Jean-Marie Le Pen: Hela frågestunden hos Elle





När jag för ett tag sedan visade en del av nedanstående inslag fick detta positiva reaktioner, varför jag nu lägger upp denna frågestund i sin helhet. Vi befinner oss före presidentvalet 2007, Jean-Marie Le Pens sista, och kvinnotidningen Elle har bjudit in presidentkandidaterna för att frågas ut av läsare och, av någon anledning, studenter vid högskolan Sciences Po. Mötet blir minst sagt en kulturkrock, då en 78-årig patriot möter vänsterliberalt indoktrinerade studenter, och fientligheten är påtaglig redan från början. Att bua när en inbjuden gäst anländer är föga berömvärt och vi ska komma att se att de ofta buar utan att riktigt veta varför. Det ska dock sägas att frågeställarna bjuder på någorlunda seriösa frågor och uttrycker sig på ett artigt sätt.

Jag har besparat er vad som sker efter att Le Pen har lämnat salen och de båda organisatörerna tackar publiken för att den har "spelat spelet" och uttrycker förståelse för hur "svårt" det måste ha varit för dem att behöva uppleva dagens gäst. Ni bör förstås se hela, men nedan följer några hållpunkter:


00:00 Aborter och preventivmedel

"Manu Militari" är latin för "med militär hand" och med lite fantasi förstår vi vad Le Pen åsyftar, även om publiken inte nödvändigtvis gör det.

03:23 Dödsstraff

05:03 Invandringens positiva bidrag

CGT är Frankrikes näst största fackliga centralorganisation.

"Gula fackförbund" motsätter sig klasskamp och strejker, som motvikt till "röda".

Att Le Pen säger att de nordafrikanska arbetarna var fransmän beror helt enkelt på att regionen var en del av Frankrike fram till 1956.

Georges Pompidou (gaullist) var president 1969-1974.  

09:27 Valaffisch med kvinna med invandrarbakgrund

Affischen som åsyftas lär vara denna:


"Nationalitet, assimilering, social rörlighet, sekularitet.
Höger/vänster har förstört allting."


12:02 Statligt finansierade moskéer

15:10 Barnvakter

18:38 Kombinera barn och yrkesliv

22:39 Löneskillnader mellan män och kvinnor

Medef är en företagarorganisation

25:55 Vård för utlänningar

31:41 Debatt mellan kandidater?

Andra omgången i presidentvalet 2002 kom att stå mellan Jacques Chirac och Jean-Marie Le Pen. Normalt sett skulle de båda mötas i en debatt, men Chirac vägrade, sannolikt eftersom han visste att han genom vänsterns stödröster skulle vinna oavsett.

34:01 Få kvinnliga valarbetare

Alain Juppé var premiärminister 1995 - 1997 och tog inledningsvis in tolv kvinnor i sin regering. Det var då exceptionellt och dessa kvinnor kom att kallas "juppettes", en kombination av hans namn och "jupette" (kjol).








söndag 28 augusti 2016

Wolodarskis tur att försvara islamiska provokationer




Nu blir det ett sådant där inlägg där jag delvis måste upprepa mig, eftersom de hundratals politiskt korrekta propagandisterna inte heller visar någon större variation. Jag har redan givit min syn på burkinifrågan, och tycker egentligen inte att ett förbud är särskilt viktigt, men vårt mediala etablissemangs verklighetsuppfattning är så häpnadsväckande naiv och förljugen att det kan behöva bemötas med jämna mellanrum. Bredvid vänstertramset om att det skulle handla om mäns kontroll av kvinnors kroppar, och liberalernas eviga mantran om alla människors frihet, blir det idag DN:s Peter Wolodarskis tur att följa linjen att motstånd mot islamism innebär att man går den till mötes. Eftersom även han hör till de som kan förklara exakt vad Islamiska statens målsättning är, får hans text rubriken "Strandbråket är en gudasänd gåva till IS":

"Efter terror och rädsla för mer terror svarar delar av det franska samhället med att rusa i just den riktning som IS önskar: genom att göra det svårare för muslimer att leva i Europa."

Själv tycker jag förstås att de som har behov av att paradera i hijaber och burkinis inte har i Europa att göra. Det är svårt att på ett tydligare sätt visa upp sin ovilja till integration och förakt för alla utanför den egna gruppen. Det gäller för övrigt även de män som noggrant ser till att genom långa skägg och pakistanska kläder göra samma markering. Om det nu är så fruktansvärt svårt att leva som muslim i Europa, finns det en mängd muslimska länder, men av någon anledning föredrar även de mest hängivna islamister att leva bland de otrogna hundar de föraktar. Wolodarskis totala oförståelse av det han ska analysera är inte unik:

"Från Frankrike sprids bilder över världen på hur en muslim kan bli behandlad i det demokratiska Europa, bilder som med säkerhet kommer att användas av jihadister för att locka till sig nya anhängare. 'Titta, vad var det vi sa. De hatar er, de hatar islam, de respekterar inte er tro.' Det krävs inte mycket fantasi för att formulera propagandan."

Det är den ständiga beskrivningen, oavsett vad vi gör här. Om islamisterna inte kan använda burkinin i propagandan, blir det förbud mot maskering på offentlig plats, palestinierna eller förlusten av Andalusien 1492. Allting som inte sker helt enligt islam utmålas som en kränkning och våra samhällen kommer fortsätta att attackeras fram till dess att hela världen är islamisk. Redan i skrifterna tillhör vår del av världen det ännu ej erövrade "Krigets hus", till skillnad från "Fredens hus" där islam styr. Observera att det som vanligt inte anses vara en provokation mot icke-muslimer om de ska respektera vissa klädkoder i muslimska länder.

Den som tror att eftergifter skapar mer tolerans, där man på något sätt ska mötas på halva vägen, har inte förstått ideologin eller muslimsk mentalitet. Den som vill fördjupa sig i den sistnämnda, kan med fördel ta del av den danske fängelsepsykologen Nicolai Sennels erfarenheter. I Wolodarskis, och många andra fina liberalers, värld är européernas övergrepp enorma:

"Rapporterna från den franska rivieran denna vecka är sorgliga, i första hand för att de visar hur ordningsmakten i ett demokratiskt land kränker en enskild."

Ordningsmakten kränker enskilda hela tiden, utan att det utlöser ett heligt krig. Precis som den uniformerade kvinnan på stranden konfronteras av polis, kan man till exempel få med polis att göra om man dricker alkohol på offentlig plats eller uppträder olämpligt på det ena eller andra sättet. Av någon anledning ska vi tycka att det är någonting alldeles oerhört bara för att det råkar drabba en muslim, som dessutom medvetet trotsar en lag. Även referensen till Frankrike blir något felaktig:

"I Frankrike säger sig myndigheterna vilja upprätthålla samhällets ordning och motverka religiös extremism. Men de bryska metoderna för osökt tankarna någon annanstans."

Jaha, vart då, Auschwitz? Få tror att ett förbud mot burkini i sig motverkar extremism, allra minst hos bäraren själv. Vad borgmästare David Lisnard i Cannes, som ju uppmärksammades mest, menade var att i dessa tider med återkommande terror kunde uppvisningar av islamiska symboler leda till upprörda reaktioner från allmänheten och därför utgöra ett problem för den allmänna ordningen. När kvinnan i Nice konfronterades av polis, alltså den bild som apologeter nu skickar runt till varandra, påstås omgivningen ha skrikit "Åk hem!" till henne. Det ser jag själv i så fall som ett exempel på berömvärt civilkurage, som vi inte nödvändigtvis skulle ha upplevt i Sverige.




Wolodarski vill förstås lyfta fram burkinin som en symbol för frihet och citerar en Aheda Zanetti:

”Min systerdotter ville spela basket, men det var svårt att få med henne i laget – hon bar ju hijab. Min syster kämpade för att få dottern att spela, hon var tvungen att debattera och fråga, varför ska hennes blygsamhet hindra henne från att spela?”

En hijab är i ett västerländskt samhälle inte längre ett uttryck för "blygsamhet", utan snarare det omvända. Det är en provokation och medan den i muslimska länder syftar till att osynliggöra kvinnan, blir hon här än synligare. Den som i sanning vill vara ödmjuk kan börja med att anamma värdlandets normer.

Wolodarski hinner slutligen med ett annat vanligt, och egentligen enormt märkligt, argument:

"2014 dödades ungefär 30 000 människor runt om i världen i terrorattacker. De flesta gärningsmän var muslimer, men det var också de flesta offer."

Det är obegripligt hur det skulle göra samma ideologi mer sympatisk, och ingen annan ideologi eller gärning ursäktas på samma sätt. Islam skulle inte ha en chans att erövra Europa om inte processen ständigt förnekades och underlättades av våra eliter, från ärkebiskopar till liberala skribenter. Inte heller kan IS erövra vår kontinent med militära medel, varför det måste ske genom invandring och ständiga små påtryckningar i form av moskébyggen, könsseparation och klädkoder. Att förbjuda burkinin är endast en symbolisk åtgärd som är tämligen verkningslös, men det är en bra början.






Ännu ett besök på zoo




För vårt medieetablissemang är det som bekant ett stort mysterium att Sverigedemokraterna överhuvudtaget får röster, och att partiet representerar väljare i riksdagen beskrivs gärna som att det "kom in", alltså ungefär som en inbrottstjuv. Journalistens oförståelse kanske bäst beskrivs av chocken efter valet 2014: "Men alla jag känner röstade ju på FI!". Följaktligen kände sig Aftonbladet kallat att ett par veckor efter valresultatet försöka leta rätt på dessa mytiska SD-väljare, genom att skicka ut de skribenter man hade som ursprungligen kom från gudsförgätna platser utanför tullarna på en underbar resa. Föga förvånande blev det en beskrivning av orter där tåget inte längre gick och enkla människor som gjorde enkla saker.

När SD nu hade sina sommardagar i Sölvesborg var det inte heller intressant att man lockade i runda slängar tjugo gånger fler människor än Stefan Löfven, utan det viktiga blev att håna upplägget. Aftonbladet tvingade ut sin Natalia Kazmierska från Stockholms innerstad till Sölvesborg och hennes förakt inför människornas enkelhet visste inga gränser. Vi får en bild av misären redan i ingressen:

"Nysrat från Kosovo drar igång karusellen Tekoppen för barnen. På scenen står en gammal Ultima Thule-medlem och kör covers på Dia Psalma och Gyllene Tider. 'Sommartider hej hej...är ni med?' ropar han ut i det halvtomma öltältet. Ingen reaktion. Solen blänker i Tors hammare-smycken runt stela nackar. Utanför går några sverigevänner runt och äter sockervadd."

Jag var inte där, men jag misstänker att många faktiskt trivdes och tyckte att det var trevligt. I Kazmierskas värld smäller "We are Sthlm" oändligt mycket högre, men i Sölvesborg var å andra sidan frekvensen av taharrush väsentligt lägre, något som kanske uppskattades av dessa enkla människor som åt sockervadd.


Natalia Kazmierska bor med samma tidnings
vänsterskribent Martin Aagård på Södermalm.


Inte heller artistutbudet var tillräckligt imponerande:

"Efter att artister som Jan Johansen och Black Ingvars hoppat av består programmet i stort sett bara av nostalgiskt bottenskrap från det 80-tal då SD bildades av nazister i bomberjackor: före detta Noice-medlemmar, en patriotisk skånsk syntpopare, extrema Ultima Thule samt rester av det kristna bandet Jerusalem, som på Facebook försvarade sin medverkan med orden: 'Vi följer det Jesus gjorde och han gick vart han blev ledd'. Kanske ändå ett lyft sedan året då SD:s Mattias Karlsson anordnade en hembygdsfestival med oxdans och stångstötning."

Är det, i det svenska åsiktsklimatet, verkligen konstigt att de mest etablerade artisterna inte kan delta i ett evenemang som arrangeras av SD? De skulle aldrig mer ha fått komma till en morgonsoffa, sannolikt ha utsatts för rena hot och personer som Zara Larsson och Malena Ernman skulle ha fått ett tillfälle att prata värdegrund, detta fantastiska svenska ord som numera används för att skilja de goda från de övriga. Att kunna gå före i köerna på Stureplan är kanske helt avgörande för en person av Kazmierskas snitt, men det gör en inte nödvändigtvis till en bättre människa. Huvudartist var tydligen Peter Jezewski, som inte heller han imponerar på journalisten, och det som han uppger att en bekant till honom ska ha frågat säger också en del om nämnda åsiktsklimat:
- Ska du spela för de där fascisterna?

Det kanske roligaste med Kazmierskas "reportage" är att mycket av det som ska framställas som patetiskt, i själva verket låter ganska trivsamt:

"Kent Ekeroth minglar i baren, iklädd shorts. Islamfientliga publicisten Ingrid Carlqvist kommer glatt cyklandes vid slottslängorna."

Avslutningsvis beskrivs hela sommarfestivalen som "en flopp", eftersom "bara några hundra besökare" var där första kvällen. När Stefan Löfven, som trots allt är landets statsminister, talade i Vasaparken i centrala Stockholm kom knappt ett hundratal.

Även Nyheter24, som möjligen rentav överträffar Aftonbladet i bristande seriositet, kände ett behov av att säga någonting om sommarfestivalen i Sölvesborg. De var inte där, men hittade redan på förhand flera aspekter att håna och vi får direkt veta:

"Det finns mycket du vill missa på Sverigedemokraternas sommarfestival."

Nyheter24:s Emma Lindström vill också deklarera sitt missnöje med musikutbudet och analyserar Ultima Thule:

"Rasserock när det är som bäst! Bandet fick något av en backlash i slutet av förrförra årtiondet när de flesta svenskar insåg att rasism och nationalism inte var något för dem. Hand i hand med främlingsfientlighet växer sig nu bandet starkare igen. Vill du se vita kränkta män dansa loss (nej, det vill du inte) så är det NU det händer."


Om jag själv ska avsluta med en patriarkal och heteronormativ analys, och förminska dessa skribenter som viktiga journalister, så tror jag att det åtminstone är roligare att vara på festival med Natalia Kazmierska än med Emma Lindström:








fredag 26 augusti 2016

Jean-Marie Le Pen i ny tv-intervju




Igår var då Jean-Marie Le Pen äntligen gäst i en tv-studio igen, denna gång i kanalen LCI:s morgonprogram. Den stora nyheten är att hans nya rörelse "Comités Jeanne" tänker presentera kandidater i valet till Nationalförsamlingen i juni nästa år. I detta sammanhang skymtar också konflikten med Marine Le Pen fram, och det är förstås en tragisk situation på ett mänskligt plan, men politiskt sett tämligen oundvikligt. Jean-Marie Le Pen har alltid sagt precis vad han tycker och tänker, medan Marine Le Pen vill leda partiet till allt större segrar. En del i detta arbete har varit den så kallade "avdemoniseringen", en process som blir svår att genomföra med en framträdande företrädare som lättare demoniseras av medierna. Själv stöder jag dem båda och på detta forum förblir Jean-Marie Le Pen ingenting mindre än en hjälte.

Man ska också komma ihåg att han fortfarande har ett stort stöd inom Front National, även bland yngre människor, varav några faktiskt lämnade partiet när Jean-Marie Le Pen uteslöts. Så här ser profilerna ut för ett par av mina kontakter i ungdomsförbundet:






PACA (Provence-Alpes-Côte d'Azur) är en region i södra delen av landet där partiet har särskilt stort stöd, liksom i Nord i norr.

Florian Philippot är en av partiets vice-presidenter och är särskilt illa omtyckt av Jean-Marie Le Pen av ett antal skäl. 

Sciences Po (egentligen Institut d'études politiques de Paris) är en elitskola inom statsvetenskap. Den politiska eliten går sedan ofta vidare till ENA, den yttersta elitskolan för blivande presidenter och ministrar.

Wallerand de Saint-Just sitter bland annat i partiets exekutiva byrå.







Front National om den islamistiska offensiven


Just när denna debatt pågår som mest i Sverige, får vi ett klargörande i denna veckas "Frontens brev", som i stort sett överensstämmer med min egen syn på frågan:



I Frankrike, mot Frankrike, är den islamistiska offensiven numera permanent. Utöver dess mest våldsamma och radikala sida, jihadismen och terroristattackerna, finns också en sida som är mer konstant och aktivistisk. Den som prövar sig fram, som rycker fram allteftersom republiken drar sig tillbaka, som strävar efter att undan för undan ersätta våra gemensamma lagar med politisk-religiösa regler. Den som påminner oss om att för islamisterna, oavsett vilka inriktningar eller metoder de har, förblir målet införande av sharia, den islamiska lagen, och dess utbredning i hela vårt samhälle.

Oavsett vad de säger som vill förminska situationen, precis som andra förminskade hijabbärandet under den första "slöjhistorien" för över 25 år sedan, står vi inför en extremt skadlig offensiv, som är djupt politisk. Låt oss ändå komma ihåg att "burkinins" försvarare försöker framställa den som en symbol för individuell frigörelse och kvinnans frihet! Med en snedvriden omkastning har ljusets värden kallats in i den mest totala förmörkelsens tjänst. 

Under tryck från den legitima folkliga upprördheten, har vissa borgmästare utfärdat kommunala bestämmelser. I sina bestämmelser hänvisar vissa till försvaret av sekulariteten och andra helt enkelt till den allmänna ordningen, två principer som hursomhelst är intimt sammanbundna. Dessa bestämmelser förefaller vara symptomatiska för det gamla UMP, som försöker släcka eldsvådorna efter att ha blåst på kolet! Man försvarar inte sekulariteten, man bevarar inte den allmänna ordningen, genom att vara de som fortsätter massinvandringen, hyllar mångkulturalismen och kommunitarismen, genom att göra islamister till särskilda talesmän inom och utom våra gränser (som UOIF och Qatar), genom att försvaga våra säkerhetstjänster och vårt försvar.

Det handlar här definitivt om det förödande resultatet av Nicolas Sarkozys mandatperiod, han som i verkligheten drog sig tillbaka på alla områden, tvärtemot vad han basunerar ut idag.

Nicolas Bay, generalsekreterare





Opinion Live


"Man ska stå i den värdegrund där man bottnar"


Gårdagens Opinion Live var intressant, dels genom valet av ämnen, men främst på grund av vad det säger om åsiktsklimatet och SVT. När burkiniförbud skulle diskuteras, fanns förstås en hijabist vid bordet, och när det blev dags för initiativet "Mitt Kors", fanns både en av grundarna och Marco Birro på plats för att försvara det. När ämnet var Nya Tider och bokmässan, däremot, tyckte man uppenbarligen att det räckte med en journalist från SVT och en redaktör för en vänstersajt. Ofta när en gäst i media sätter igång att kritisera någonting, blir de avbrutna med "nu är de inte här och kan försvara sig", men denna gång kunde Politisms Eric Rosén orera ostört om "nazister" i all evighet utan att någon tyckte att det var det minsta märkligt att ingen representant från tidningen ifråga var inbjuden. Tänk er att Politism ska diskuteras och man då endast bjuder in två patrioter, där den ena menar att sajten förvisso är förkastlig, men att det är viktigt att även de mest avskyvärda får komma till tals, medan den andres linje är att dessa avskyvärda ska stoppas. Nej, det sker aldrig därför att det är ett idiotiskt upplägg som endast tillämpas när det handlar om invandringskritik.

För övrigt är det fantastiskt att vi i Sverige har en ärkebiskop som utgör motpol till landets kristna och som ännu en gång lyfte fram negativa aspekter av korset som symbol. Som vanligt var Antje Jackelén inte heller alldeles ärlig. Efter att "Mitt Kors" har kritiserats av höga företrädare för Svenska kyrkan i veckor, hade hon plötsligt inte mycket kritik att komma med och underströk gång på gång att hon minsann bar kors själv. Av taktiska skäl ville hon uppenbarligen inte uppge en del av bakgrunden till kyrkans motstånd mot initiativet på Facebook, som är att de tre kvinnliga prästerna tidigare har uttryckt kritik mot islam. Detta förklarade stiftsadjunkt och tidigare kandidat till ärkebiskopsämbetet Anna-Karin Hammar för mig när hon skulle motivera sitt motstånd mot initiativet. Denna aspekt känner Antje Jackelén förstås till och vi vet att få saker ligger henne själv så varmt om hjärtat som just islam.

Länk till gårdagens Opinion Live

Eric Roséns argumentation skulle kunna sammanfattas som ett tjurigt "Men jag vill inte att de ska få delta". Man skulle kunna argumentera mot det mesta på samma sätt; "Men Politism är ju en vänstersajt! De borde inte få vara med i TV! Man kan ju inte diskutera med folk med en sådan värdegrund!". Att ett bokförlag skulle ha lika lite att göra på en bokmässa som på en båtmässa är inte heller ett klockrent resonemang. Även om jag kan ifrågasätta att en SVT-journalist ska utgöra Roséns motståndare, får Janne Josefsson ändå in en hel del relevanta kommentarer:

"Du står ju och debatterar nu, men du har ju ingen motståndare, är det det du kallar debatt?"

Eric Roséns allt mer förvirrade inlägg blev ofta direkt komiska, som när han ska redogöra för sina krav på utställare:

"att man ska stå i den värdegrund där man bottnar."

Janne Josefsson kan bara skaka på huvudet. Ett annat fantastiskt påstående från Rosén är att en muslimsk hatpredikant tydligen "hade ganska lika åsikter som Nya Tider". Till att börja med har en nyhetstidning i sig inga åsikter, utan förmedlar nyheter och består av ett antal olika individer, men om man till exempel läser på Nya Tiders ledarsida vågar jag påstå att få åsikter framförs som liknar den hatiske imamens. Vår chefredaktör Vávra Suk var som sagt inte inbjuden till SVT, men vi kunde höra honom bemöta dessa anklagelser här:





Debatten om burkinin var också tämligen meningslös, av liknande skäl. Två liberaler skapar ingen vidare balans i en debatt med en inbiten muslim. De måste förstås säga att alla ska få klä sig som de vill, varpå debatten kommer att handla om huruvida den ena eller andra kvinnan väljer själv, utan att någon problematiserar beteendet i sig eller frågar varför det är viktigt att manifestera denna ideologi så tydligt i Europa.


Festligt nog kunde dessa bilder ses när
korsets provocerande effekt diskuterades.

Om det för svenska präster är "uppviglande" att låta människor ladda upp bilder på sina kors, kan man sannerligen fråga sig varför det är oproblematiskt att visa upp heltäckande islamiska uniformer på samma plats där ett islamiskt dåd krävde över 80 dödsoffer några veckor tidigare. Programmet avslutades med en rolig kommentar från Marcus Birro om den nya kampanjen "Min hijab":

"Det är ju fint, de politiskt korrekta kommer att kasta sig över den. Det blir väl bra. Det är ju mycket lättare. Mona Sahlin, det tog inte en kvart innan hon tog på sig den där."

SVT ska dock få en liten stjärna för att man låter tittarna tycka till om ämnena och dessutom låter resultatet stå kvar, även när det ser ut så här:







torsdag 25 augusti 2016

Hijabisternas sedvanliga hyckleri


Islamisten Inaam Arabi vill försäkra oss om att
hon inte är förtryckt, utan väljer sin utstyrsel
alldeles själv.


De etablerade mediemänniskorna fortsätter att förfasas kring Frankrikes lokala burkiniförbud och det sker med samma trötta argument om frihet och "kvinnors kroppar". Till och med konservative Ivar Arpi kände ett behov av att stämma in i kören, vilket ledde till stöd från liberalen Birgitta Ohlsson och en konversation som just bekräftade enfalden:





I verkligheten är det ingen som tvingas att "klä av sig", inte heller i den bild från stranden i Nice som mediefolket nu sprider. Dessa kvinnor ombes lämna stranden och får i bästa fall böter. Efter att våra naiva dhimmis har sagt sitt, får vi nu äntligen ett inlägg från islamisterna själva, i Expressen. Till skillnad från våra liberaler och vänstermänniskor, vet förstås de undertecknande hijabisterna precis vad det handlar om, men de vet också hur en västerländsk publik ska spelas:

"Det vi dock har gemensamt är att vi båda bär burkini. Men nu får vi inte gå klädda som vi vill. Det är inte shariapolis i något land i Mellanöstern som förbjuder oss. Det sker här i hjärtat av Europa."

De har inte heller missat talet om mannen och "kvinnans kropp":

"Kvinnan har i alla tider och kulturer varit förtryckt av mannen, i många länder förtrycks kvinnan än i dag på alla möjliga sätt, bland annat genom att inte få jobba eller inte få klä sig i vilka kläder som helst. Men tack gode gud har vi blivit kvitt det i Europa, fram till nu."

Den sista meningen är ett enormt hyckleri, för dessa båda kvinnor står inte på något sätt för ett sekulärt eller modernt Europa. Deras huvudlinje är emellertid att de minsann har valt sin livsstil själva:

"Till er som säger att 'Slöjan och burkinin är utryck för muslimskt förtryck', ser jag ut att vara förtryckt? Ser det ut som jag lider? Ser det ut som jag behöver någon övermakt som räddare i nöden? Ser det ut som jag behöver en lag som säger att jag inte får täcka min kropp men är välkommen när jag är avklädd?"

Jag är fullt medveten om att många muslimska kvinnor väljer dessa attribut själva och "kvinnoförtryck" är inte ett argument jag själv använder i denna diskussion. Att en person, i dessa fall en kvinna, själv vill paradera i islamiska uniformer gör inte beteendet på något sätt mer sympatiskt. Tvärtom visar detta förakt inför det omgivande samhället att de ska förpassas från Europa, snarare än "befrias" från något patriarkalt förtryck.

Mången fin vänstermänniska och liberal som läser debattartikeln i Expressen känner säkert att det är härligt med så starka kvinnor och att de ska få klä sig som de vill. Så kan man reagera om man verkligen tror att hijaben bara är "ett stycke tyg". Den som tycker att jag är fel ute när jag kallar hela inlägget för en uppvisning i hyckleri, kan fundera närmare på vilka de båda undertecknarna är. Den ena är konvertiten Jonnha Hagenlöf Arabi, den andra hennes svägerska Inaam Arabi. Jonnha har dykt upp här förut, när hon var inbjuden för mys i morgonsoffan. Då hade hon på Facebook följande profilbild:


Hon har dessutom lagt upp en hyllningsvideo till Hamas militära gren, "Al Qassam-brigaderna", den första palestinska grupp som genomförde självmordsattentat mot civila:





Jag kan lova er att Hamas inte kämpar för att kvinnor ska få klä sig som de vill på stranden. Jonnha har även gjort tummen upp för ett inlägg av hennes man, som bland annat innehåller:

"Jag är Islamist och är stolt över det!
För hur kan du vara en muslim och inte vara islamist? 
Islamist innebär att man tycker Guds system är bättre än människans påhittade system."

Just det, det påhittade systemet är demokrati och Guds system är det vi såg i Afghanistan. Jonnha Hagenlöf Arabi och Inaam Arabi är inte några härliga och självständiga tjejer som bara vill få bada, utan helt enkelt islamister. Det finns inte en chans i jahannam att de kämpar för att alla ska få klä sig som de vill, burkini eller bikini. När de får som de vill kommer alla att underkastas sharia och de avslutar faktiskt med en liten uppmaning till de som inte är med på tåget:

"Ni som stöder denna lag kan ta och flytta till länder där kvinnors rättigheter inte respekteras."




onsdag 24 augusti 2016

Geert Wilders om burkini


Eftersom frågan idag tydligen har blivit högaktuell igen, tänkte jag att vi kunde titta på vad Geert Wilders sade om saken för några dagar sedan.







Även Daniel Swedin missförstår burkinifrågan





Det svenska etablissemanget har redan blivit mycket upprört över att några franska kuststäder har utfärdat förbud mot bärande av den så kallade "burkinin", alltså en stranduniform för att man ska kunna visa upp sin ideologi även när man badar. Skribenter från både höger och vänster har försökt att framställa frågan som att det handlar om mäns behov av att reglera "kvinnors kroppar". Idag har så hela twittervänstern gått igång på bilder från Nice där polisen upprätthåller lagen. Bilden kommer dessutom från Nice, där jag skulle säga att dessa symboler är särskilt motbjudande.





Idag blir det så dags för Daniel Swedin att i Aftonbladet kommentera bilden och i stället för att jämföra med Europa hundra år tillbaka i tiden, väljer han lite mer originellt att referera till dagens Iran, men syftet är som vanligt att säga att sådana lagar inte hör hemma i Europa 2016. Det kommer att bli dumt, men till Swedins försvar ska sägas att han är en av få som ändå har skaffat sig en viss kunskap om vad det i Frankrike handlar om:

"I Frankrike för man sedan revolutionens dagar en hård kamp för separationen mellan stat och religion. De kallar det laïcité och kampen har under de senaste decennierna särskilt haft udden mot muslimer. Sedan 2004 är det förbjudet att bära muslimsk slöja, judisk kippa och synliga kristna kors i de franska skolorna. Sex år senare förbjöd den franska senaten heltäckande slöja i kollektivtrafiken, på gatan och på marknader."

Här framställs det som att en udd var riktad mot muslimer redan från början, sannolikt på grund av den där helt omotiverade islamofobin, men när principen lanserades för ett par hundra år sedan fanns knappt någon muslim i landet. Att muslimer blir den främsta måltavlan beror förstås på att det är just de som vägrar att anpassa sig till värdlandets normer och insisterar på att manifestera sin ideologi så synligt som möjligt.

Frågan om ansiktstäckande slöjor är en helt annan och handlar huvudsakligen om säkerhet och att kunna identifiera människor i stadsbilden. Det kan tilläggas att även rånarluvor och hjälmar med visir är förbjudna, utom i trafiken. Därefter blir det dags för lögnerna:

"Den konservative politikern Nicholas Sarkozy återlanserar sig nu som presidentkandidat med löften om att alla skolbarn - även judiska och muslimska - ska tvingas äta fläsk och att huvudduk ska förbjudas på universitet."

Nej, han har förstås inte föreslagit att alla ska tvingas äta fläsk, utan att skolor inte längre ska erbjuda särskilda alternativ utan fläsk, vilket faktiskt är en avsevärd skillnad. Även här handlar det om statens konfessionslöshet, där Sarkozy menar att allmänna skolor inte ska göra skillnad mellan olika barn och att de som har särskilda krav för sina barn kan sätta dem i privatskolor. Det är å andra sidan inte alldeles konstigt att Swedins förståelse inte når hela vägen, eftersom han på fullt allvar anger en nättidning från Arkansas i USA som källa. Det ska bli dummare:

"Enligt en studie från Brookings Institution är det från länder där man talar franska eller där man inspirerats av den franska kulturen som särskilt många åker för att strida i Irak och Syrien.
'Fyra av de fem länder som har de högsta nivåerna av radikalisering i världen är franskspråkiga”', skriver forskarna Will McCants och Chris Meserole i tidskriften Foreign Affairs.
[...]
Meserole och McCants menar att de här principerna gjort det omöjligt för många franska och belgiska troende muslimer att vara en del av den nationella kulturtillhörigheten. Lägger man på ungdomsarbetslöshet, rasism och urbanisering blir det lätt för missionerande extremister att hitta deltagare till terrorkriget i Mellanöstern."

Här nämns Libanon och Tunisien, men inte till exempel Algeriet, eftersom terrorresorna naturligtvis inte har någonting med det franska språket eller Frankrikes sekularitet att göra. Egentligen borde även kristna och buddhister känna sig lika kränkta av denna princip, men det verkar inte få dem att ta till vapen. Det verkliga svaret är helt enkelt att Frankrike har Europas största muslimska befolkning och andelen är inte blygsam heller i Belgien. Sverige ligger högt på listan, liksom Storbritannien, medan Polen och Tjeckien av någon anledning inte skickar många. På samma sätt skulle jag vilja hävda att islam nog är en viktigare faktor än ungdomsarbetslöshet, rasism och urbanisering.


En viktigare bild från Nice, som förvisso inte upprör
den svenska vänstern på samma sätt, men som kanske
också säger något om islam i Europa.


Slutligen kommer det då, den där eftergivenheten som Europa alltid ska visa, och Daniel Swedin drar sig inte för att citera en lika politiskt korrekt svensk journalistkollega:

" 'För IS är muslimhatarna utmärkta rekryteringsverktyg, särskilt när de nu växer i inflytande och tar allt fler platser i de europeiska parlamenten. Kolla, kan IS-rekryterarna säga, västländerna trampar på oss, på dig. Som muslim kommer du alltid vara mindre värd i Europa och USA. Kom och bygg kalifatet i stället!' Så skriver Niklas Orrenius i sin kommande bok 'Skotten i Köpenhamn'.
Tror vi att bilderna av franska moralpoliser som hotar en solbadande kvinna med pepparsprej om hon inte tar av sig huvudduken skapar fler eller färre kalifatbyggare?"

Då tar vi det igen. Islamismens senaste våg anses ha uppstått med den iranska revolutionen 1979 och grunden för jihad finns i de religiösa urkunderna. Att islamism och terror skulle avta om vi bara såg till att gå deras krav till mötes och göra Europa mer muslimskt är mer än naivt; det är ologiskt och idiotiskt. De kommer alltid att känna sig "trampade på" fram till att hela världen är islamisk. Det enda vi ska göra är att bjuda motstånd, inte bara mot uppvisningarna av symboler, utan framför allt mot den demografiska erövringen.




Äntligen kommentar från Henrik Arnstad





Jag brukar här inte kommentera Henrik Arnstads utspel, eftersom de alltid är så bisarra att de snarare blir en form av humor. Inte heller hade jag planerat att säga någonting mer om Bokmässan, men när nu denne "historiker" analyserar situationen på SVT Opinion kanske det ska bemötas med några ord, särskilt då han fortfarande verkar åtnjuta någon form av anseende i etablissemanget. Det blir förstås tämligen rubbat omedelbart:

"Nazismens politik är och förblir densamma: alla Europas judar ska mördas. Det är ingen svartmålning, utan en historisk realitet. Under Förintelsen 1941-1945 dödades sex miljoner judar, vilket inte räcker för nazismen."

En del av de som ifrågasätter den vedertagna historieskrivningen kring dessa år, brukar hävda att den används på just det sätt som Arnstad gör här; nämligen för att för alltid demonisera all europeisk patriotism. Han gör det dessutom på ett ovanligt naket och ett i sammanhanget helt irrelevant sätt, eftersom det handlar om ett bokförlags närvaro på en bokmässa. Det är ett oblygt utnyttjande av andra världskrigets offer, oavsett etnicitet. Detta är dessutom hans enda argument, så det måste upprepas:

"Vi vet hur nazismen tänker. Sex miljoner mördade judar borde räcka, även för den mest förhärdade cyniker. Hur många extra miljoner mördade judar krävs, innan vi återigen blir överens om att måttet är rågat, angående nazismens värde för demokratin?"

Hela Arnstads resonemang är meningslöst, eftersom Nya Tider helt enkelt är en nyhetstidning, där knappast någon i redaktionen är nationalsocialist. Även om just Arnstad har ovanligt många skruvar lösa, och aldrig kan argumentera på ett intelligent sätt, är hans linje inte unik. Nya Tiders mål är i själva verket att rapportera om sådant som mer etablerad media undviker, vilket självklart gör att bland annat invandringspolitikens konsekvenser belyses. Att alla sådana ansatser i Sverige direkt beskrivs som "rasism" vet vi sedan länge, men denna gång har fler än Arnstad rentav lyckats få det till "nazism". Alla som nu hoppar på Nya Tider med detta epitet grundar sig på desinformation från Expo, eftersom få av dem faktiskt har läst tidningen. Det gör även Arnstad, trots att det ska vara hans forskningsämne, och det roligaste är att hans beskrivning av aktivistgruppen inte ens är ironisk:

"En rasistisk publikation som präglas av antisemitism och 'har en pro-nazistisk profil', enligt expertisen på Expo, skulle tillåtas delta med monter på mässan."

Det skulle vara mycket rimligare och mer trovärdigt om han kunde ge egna exempel från tidningen, men då skulle allt trams om "pro-nazistisk profil" omedelbart falla. Framför allt kan var och en själv gå in på Nyatider.nu för att bilda sig en uppfattning, även om jag förstås rekommenderar en prenumeration på papperstidningen.




Vi får sedan några lika irrelevanta rader om hur författare hotas och även här tas det hela till en ny nivå:

"Att tillåta en pro-nazistisk organisation på bokmässan skulle innebära att utsatta författare tystas, då de inte vågar dela lokal med den politik som vill mörda dem. Nazismen är inte utsatt för censur."

Om vi bortser från just Henrik Arnstad och hans eventuella hälsotillstånd, har en påstådd "otrygghet" använts av fler. Som ni förstår hade ingen av Nya Tiders deltagare tänkt mörda några författare eller ens propagera för det, och jag måste ännu en gång påpeka att denna "otrygghet" är ett vanligt svepskäl bland vänstermänniskor. Det är andras åsikter som gör dem otrygga, inte något reellt hot. Efter lite sedvanligt nonsens om att en privat aktör få bjuda in vem de vill, får vi en mycket paradoxal beskrivning:

"Rasismens hatiska närvaro i offentlig debatt får utsatta människor att huka i skräck. Den tystar. Den dödar yttrandefrihet och demokrati."

Eftersom ett par serietecknare alltså "hukar i skräck" av ett bokförlags monter, bör tydligen just yttrandefrihet och demokrati inskränkas, vilket på något sätt gynnar dessa friheter? När vänstermänniskor genom hat och hot får en utställare avstängd, är det i själva verket den avstängda parten som är förövare? Arnstad vill ha någon sorts samhällskontrakt om "allmän respekt", där diskussioner om vem som får närvara vid vad inte behöver föras, eftersom, enligt ett citat:

"när denna överenskommelse förmedlas effektivt så märks den knappt. Den är något samtliga kan lita på, ungefär som luften vi andas eller vattnet vi dricker."

Detta är en bild av ett ytterst totalitärt samhälle. Till viss del är det så även i Sverige, där vi vanligen kan lita på att människor som får förekomma i medier, och nu också på bokmässan ifråga, delar godkända åsikter. För någon som ska vara expert i ämnet, blandar Arnstad begreppen ganska obehindrat:

"Fascismens idéer har ingenting i demokratin att göra – det vet vi efter 1945. Närvaron av nazism fyller ingen funktion på bokmässan. Eller någon annanstans."

Visst, en bok om Estonia eller en tidning som bland annat granskar asylinvandringens konsekvenser skulle alltså ofrånkomligen leda till krig och massmord. Men vad har då kommunismen i demokratin att göra, före eller efter 1945? Har islam någonting positivt att bidra med i Europa?

Även jag inser att det är något fel på Henrik Arnstad och att det nästan är oetiskt att bemöta hans utspel på ett seriöst sätt. Detta inlägg handlar dock egentligen inte om denne person, utan om den plattform han får och hur dessa fantasier och lögner obehindrat kan spridas i Sverige. Hur kan vi här ha organisationer som Expo och Researchgruppen och vad säger det om vårt land att deras påståenden ständigt sprids av aktörer som borde ha större seriositet? Ska vi verkligen acceptera att en liten kulturvänster tillåts sätta alla agendor och avgöra vilka röster som ska få höras?





Dagens citat: Juliette


"För oss blir det katastrof om vi tvingas upp till Piteå."
Hallandsposten



En asylsökande kvinna som vill bo kvar i Halmstad förklarar vad som står på spel. Min främsta fråga i detta sammanhang ställs förstås inte av Hallandsposten, nämligen varför en person från Nigeria överhuvudtaget söker asyl i Sverige. Nu skulle kanske någon vänstermänniska flika in något om Boko Haram, men det skulle fortfarande inte förklara varför man måste bo i norra Europa, i stället för till exempel i södra Nigeria. Kvinnan ifråga har dessutom befunnit sig i processen i två år, till enorma kostnader, när den uppgivna nationaliteten borde ha möjliggjort en avvisning redan efter en vecka.

I den fantastiska artikeln får vi också veta att Piteå ligger "långt upp i Norrland", något som kanske ska förklara varför människor som enligt uppgift flyr för sina liv bröt ihop vid beskedet. Någon har slutat äta.




tisdag 23 augusti 2016

Lite sans och lite trams från Åsa Linderborg




Bland alla mediefigurer kan jag trots allt känna en viss respekt för kommunistiska Aftonbladet Kulturs redaktör Åsa Linderborg. Till skillnad från rena posörer som Viktor Banke, eller alltid politiskt korrekta lättviktare som Karin Pettersson, Fredrik Virtanen eller Lars Lindström, brukar Linderborg åtminstone fundera något varv och hon skriver vanligen relativt väl, rent stilistiskt. Det är inte heller alldeles opportunt att vara sovjetkommunist, även om det finns ett märkligt överseende med denna inriktning, till skillnad från att i text efter text plädera för "människosyn" och "öppenhet".

Tänkt lite djupare, alltså i jämförelse med personer på hennes egen redaktion som Petter Larsson, har Åsa Linderborg även gjort när hon idag ska kommentera Nya Tiders utestängning från Bokmässan i Göteborg. Nu kanske någon tycker att jag redan har tagit upp denna historia så det räcker och blir över, men som skribent på tidningen är jag förstås personligt engagerad och tycker dessutom att det som hände är av intresse för även de som inte är direkt inblandade. Denna lilla soppa visar på mycket av det som är bisarrt i dagens Sverige, från samtalsklimatets läge och mediernas roll, till vrålvänsterns beteende och inflytande.

Även om jag menar att Linderborg ofta tänker ett steg längre än vissa andra kultur- och ledarskribenter, blir det givetvis även hos henne till stora delar dumt, snedvridet och felaktigt, så även denna gång och redan från början:

"Frågan om nazikopplade Nya tider är inte enkel, men heller inte särskilt svår. Bokmässans tema är pressfrihet. Att stoppa en tidning som erhåller statligt presstöd blir då knepigt. Det vore skillnad om årets tema var alla människors lika värde."

Här ser vi hur de där vedertagna flosklerna dyker upp av bara farten. Det skulle vara mycket hjälpsamt om någon en enda gång kunde förklara vad som menas med "alla människors lika värde" och på vilket sätt Aftonbladet står upp för dessa medan Nya Tider inte gör det. En del brukar bemöta detta mantra genom att ställa en fråga om huruvida de menar att exempelvis en mördare är lika mycket värd som Moder Teresa, men det är i min mening fånigt eftersom det inte är vad de vill säga. I stället verkar tankegången ungefär vara att om man motsätter sig en omfattande asylinvandring, så respekterar man inte dessa "alla människors lika värde", då det på något märkligt sätt förutsätter att alla människor också måste kunna bosätta sig i just Sverige.

Att lika slentrianmässigt slänga fram "nazikopplade" är också idiotiskt, eftersom Åsa Linderborg knappast skulle kunna reda ut hur dessa kopplingar skulle se ut. Att hänvisa till Expo duger inte, och ett par intervjuer med företrädare för Nordiska motståndsrörelsen utgör inte en "koppling". Att stoppa en enda tidning från en bokmässa på temat "yttrandefrihet" blir inte bara "knepigt", utan direkt absurt. Linderborg fortsätter att blanda någon vettig tanke med rent trams:

"Ett argument mot Nya tiders medverkan är att rasifierade besökare måste kunna känna sig 'trygga i rummet'. Det faller platt, eftersom högerextremisterna kan köpa inträdesbiljett som alla andra. Det brukar de också göra, de är bara smarta nog att lämna marschkängorna hemma."

Ja, det argumentet är fullständigt imbecillt, inte bara för att vi alla kan komma dit och andas Rossana Dinamarca i örat, utan framför allt därför att ett par medelålders intellektuella i en monter inte är där för att slåss eller leta upp "papperslösa". Talet om "otrygghet" är bara ett av vänsterns vanliga svepskäl för att stoppa meningsmotståndare från att ens få yttra sig. Jag tror också att det är få av oss medarbetare på Nya Tider som bär marschkängor när vi skriver, möjligen med något undantag då det är kallt och snöigt utomhus.

Det som framför allt är förnuftigt i Linderborgs text är att hon förstår det principiella i frågan, medan de övriga vänstermänniskorna mest verkar fundera på huruvida en utestängning, som de egentligen är helt för, ger en "martyrroll":

"Mot detta kan man hävda att det är en helt annan sak att legitimera dem med en egen monterplats. Ja visserligen, men mest på symbolplan. Symbolstriderna tar allt syre. Demokratins grundläggande idé – folkets självstyre – är ifrågasatt av massiva krafter, men det är bara yttrandefrihetsfrågor som engagerar oss. Vilka ord får man använda? Vad får man rita? Vem ska få prata var? Så skapas både intolerans och martyrskap. Vår samtid har en trist inställning till samtalets förmåga att övertyga. Ropen att stoppa den obekväma åsikten hörs allt oftare. Som publicist plågas jag av den vänster som vinglar kring de liberala fri- och rättigheter som äldre vänstergenerationer slog sig blodiga för."

Denna eviga oro för "normalisering" och "legitimering" är helt idiotisk och mycket förljugen. För väldigt många människor är exempelvis Sverigedemokraterna ett helt normalt parti och Nya Tider lika legitim som nyhetsförmedlare som vem som helst. Jag kan tycka att Miljöpartiet har ytterst lite att tillföra det svenska samhället, men det innebär inte nödvändigtvis att det objektivt skulle vara rätt och riktigt att förbjuda partiet. Samtidigt vet vi förstås att dagens vänster lever för att störa och stoppa just för att de saknar argument.


Lina Neidestam gick direkt ut och meddelade sitt avhopp från
mässan om ett enda oppositionellt bokförlag skulle få delta.
Längre än så räckte inte den prisbelönta pondusen.


Vi minns också hur Åsa Linderborg vägrade delta i en debatt endast därför att Mats Dagerlind var på plats, något hon kommenterar med lite felaktigheter:

"Publicistklubben när Avpixlat bjuds in till en panel som vilken gäst som helst, en sajt utan ansvarig utgivare som sprider namn och adresser på journalister med förtäckt uppmaning till våld."

Avpixlat har en ansvarig utgivare, och det är ingen mindre än samme Mats Dagerlind. Även jag kan tycka att Avpixlat någon gång har gjort tveksamma bedömningar, men sidan uppmanar inte till mer våld än vad till exempel Expressen gjorde genom att hänga ut nätkommentatorer med namn och bild. Låt oss titta på ett sista stycke där Åsa Linderborg blandar en relevant poäng med nonsens:

"Det är en demokratisk rättighet att skräna ut Jimmie Åkesson, men vi kan aldrig ifrågasätta hans rätt att hålla möte. Ramaskriet om bokmässan påminner om när SD-ledaren signerade sin bok Satis polito på Södermalm. Provokationen funkade utmärkt. Nytorgsfolket skrek, att du hör inte hemma i våra kvarter! Men i vilket bostadsområde anser vi att Åkesson ”hör hemma”? Eller ska han inte få signera sin skittråkiga bok nånstans alls?"

Där belyser Linderborg i själva verket exakt vad som är vänsterns mål, nämligen att vissa röster aldrig ska få höras någonstans. Tydligen hör inte heller ett bokförlag enligt dessa människor ens hemma på en bokmässa. Det är också tveksamt om det verkligen är en demokratisk rättighet att "skräna ut" en talare man ogillar, eftersom mötesfriheten också innebär att man ska kunna göra sig hörd. Varför polisen låter de eviga "motdemonstranterna" stå några meter ifrån riktiga demonstrationer förblir en gåta.

Nya Tiders medverkan var inte heller tänkt som någon provokation, utan syftet var inget annat än att visa upp oss, vår tidning och de böcker som förlaget ger ut. Vi har inte sökt någon "martyrroll", men vi kan nu tacka alla som har visat oss sitt stöd och alla nya prenumeranter som har tillkommit.

Läs gärna professor Karl-Olov Arnstbergs utmärkta inlägg i frågan.




söndag 21 augusti 2016

Karin Olsson hyllar demokraturen


Karin Olsson tar en stund för att njuta av sin position,
där inga krav på kunskap eller stringens ställs.


När jag skriver här händer det att jag använder negativa omdömen om de jag bemöter, eller snarare om deras texter eller uttalanden, men jag motiverar alltid varför och försöker på ett logiskt sätt visa varför jag tycker att de har fel eller på vilket sätt deras argumentation är ohederlig. Som vi vet, och jag ofta påpekar, avkrävs de politiskt korrekta aldrig några relevanta analyser eller faktiska argument.

Dagens alster från Expressens kulturchef Karin Olsson är ett utmärkt exempel, där eventuella argument eller ens tankar får lämna plats för omotiverade epitet. Hon vill säga någonting om Bokmässans indragna inbjudan till Nya Tider, och redan ingressen visar upp den totala oförståelse som ska prägla hela texten:

"När Svensk Bokhandel i veckan avslöjade att Nya Tider hade bokat en monter på Bokmässan i Göteborg uppstod en rättmätig debatt. Deltagare hoppade av i protest och många oroade sig för säkerheten."

Nej, det var ingen som verkligen oroade sig för säkerheten. Ett par personer i en monter skulle knappast innebära något hot för mässans hundratals utställare och tusentals besökare. Syftet med att en förlagschef bjuder in ett antal författare för att presentera böcker är sannolikt inte heller att angripa personer som Rossana Dinamarca eller Nina Hemmingsson fysiskt. Om Karin Olsson hade varit lite kunnigare och mer nyfiken på omvärlden, skulle hon veta att vänstern ofta uppger någon diffus "otrygghet" så snart åsikter de ogillar dyker upp. I verkligheten skulle det enda hotet mot säkerheten komma från just denna vänster, som alltid har nära till våld mot var och en som de uppfattar som motståndare.


Författaren Stefan Torssells och förlagschefen Vávra Suks
närvaro var tydligen ett fysiskt hot mot hundratals människor
på Bokmässan. Foto: Nya Tider


Dessa vänsterelements krystade protester kan svårligen kallas för "en rättmätig debatt". Det finns ingenting rättmätigt i att försöka tysta andras röster och uppenbarligen blev Bokmässan utsatt för påtryckningar, och sannolikt rena hot, vilket också är svårt att se som "debatt". Även nästa passage blir synnerligen självgod:

"Vd Maria Källsson menade att det inte var något svårt beslut att släppa in Nya Tider. Årets tema är yttrandefrihet och man vill som vanligt ha högt i tak. Dessutom har mässan upplysta besökare som kan bjuda intellektuellt motstånd, resonerade hon."

Det där påståendet är så enormt förljuget på flera sätt. Det är just oförmågan att bjuda på "intellektuellt motstånd" som gör att denna vänster fokuserar på att vråla, störa och stoppa. Personer som Karin Olsson talade tidigare om att "ta debatten" när det handlade om Sverigedemokraterna, men det skulle snart visa sig att de förlorade varje debatt och saknade alla argument. Det är nämligen så att förespråkandet av en omfattande asylinvandring inte i sig själv automatiskt är sanningen, och även om de politiskt korrekta i etablissemanget gärna vill se sig som någon sorts moraliska överpräster, innebär det inte att de är intellektuellt överlägsna alla andra.

Det är också fascinerande, även om det inte är okänt, att gränsen för "högt i tak" i Sverige går vid kritik mot invandringspolitiken, medan det är alldeles självklart att bjuda in sovjetkommunister och islamister. Därefter inleder Karin Olsson sin tirad av nedsättande epitet och observera vilka exempel hon ger på "obehagliga typer":

"Bokmässan har aldrig haft någon beröringsskräck med obehagliga typer. Förra året lät man till och med representanter för Ungerns kulturfientliga regim pråla på första parkett. För tre år sedan var också Sverigedemokraterna där för att göra reklam för Jimmie Åkessons bok "Satis polito". Då besökte mässans grundare, Bertil Falck, montern för att hälsa partiledaren välkommen."

Jaha, Ungern och partiledaren för ett stort riksdagsparti är alltså obehagliga, medan stalinister som Sven Wollter och kriminella som Ken Ring är självskrivna gäster? Karin Olssons text blir allt mer absurd:

"Det är knappast något hot mot yttrandefriheten att nekas plats på Bokmässan. Fast var det verkligen nödvändigt att ge ynkryggarna njutningen att få kvida om censur? De hade ju ändå dränkts i mullret av det kraftfulla humanistiska samtalet på mässan. Förmodligen hade det också arrangerats en manifestation mot deras närvaro."

Beskrivningen är alldeles fantastisk, där mässan alltså besöks av hundratals intellektuellt överlägsna "humanister" och en handfull fruktansvärda människor från Nya Tider, där de senare ska dränkas i ett muller. Att en demonstration mot en utställare dessutom ses som någonting positivt säger också en del om Karin Olsson och hennes värld. Frågan om yttrandefrihet är lite intressant, eftersom en hel del figurer efter mässans besked snabbt har varit framme för att förklara att yttrandefrihet kommer från staten och att en mässa får bjuda in vem de vill. Så kan man se det, men det kräver att man helt blundar för vad som verkligen har hänt. När en mässa först bjuder in en aktör, för att sedan dra tillbaka inbjudan efter påtryckningar och hot, då naggas faktiskt yttrandefrihet och demokrati i kanten.


Oktoberförlaget deltar som vanligt och ingår
alltså i "det humanistiska samtalet".


Varför Nya Tiders representanter här kallas "ynkryggar" är obegripligt, men det kanske kom med av bara farten, färgad av ovan nämnda självgodhet kring moralisk och intellektuell överlägsenhet. När några personer från en alternativ tidning ställer sig i en monter på ett vänsterforum, för att mötas av påklistrad kränkthet som syftar till att stoppa dem, kan man sannerligen fråga sig vilka som är de egentliga ynkryggarna. Jag tvivlar på att Karin Olsson läser Nya Tider särskilt noggrant, men hon har ändå en klar bild över vilka som där tydligen "hatas":

"Det är egentligen fascinerande att högerextrema och högerpopulister ens vill åka dit. Stället är smockat av 'batikhäxor' och 'böglobby', 'kulturmarxister' och 'judelakejer', människor som de hatar över allt annat. Eller ja, inte mer än 'kulturberikare', men muslimer finns det tyvärr rätt ont om i svenska litteraturkretsar."

De där uttrycken får stå för dig, Karin, för de använder vi inte i tidningen. Observera hur hon dessutom obesvärat kan beklaga att det finns "rätt ont" om muslimer i svenska litteraturkretsar, medan en brist på patrioter anses både självklar och önskvärd. En enda representant för alternativ media ansågs vara en för mycket. Vi får en avslutande uppvisning i den där arrogansen:

"Tydligen finns det ändå något eftersträvansvärt i det så kallade etablissemanget. Bokmässan i år kunde ha blivit ett tillfälle att i den fysiska verkligheten faktiskt få se hur få och futtiga hatarna är. Och hur många vi andra är."

Vi och dom, alltså. De anständiga mot de förkastliga. Varför är vi futtiga och på vilket sätt är Nya Tiders medarbetare hatare? Det förklaras som vanligt inte och tyvärr, Karin Olsson, är det din text som i sanning är futtig.





lördag 20 augusti 2016

Anne Ramberg: "Tiggarna har asylskäl"




Av alla asylaktivister som viftar med sina juristexamina som någon sorts auktoritetsargument är sannolikt Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg den mest motbjudande. Egentligen är hennes utspel kanske inte värre än exempelvis Viktor Bankes, men hennes personlighet och överklassmanér tillför ytterligare en dimension. Där Banke bor bland sina journalistvänner på Södermalm, sitter Ramberg runt hörnet från Strandvägen på Östermalm.

Dessa människor har alltid tillgång till medierna, vilket gör att Anne Ramberg i morse gästade TV4:s morgonsoffa.






Till att börja med måste jag påpeka att huruvida Sverige ska ha en omfattande asylinvandring eller ej inte är en juridisk fråga, vilket också blir tydligt när även dessa advokater måste förfalla till "kyla" och "humanism". En person som Anne Ramberg är dessutom den sista som ska uttala sig om "samtalston", eftersom hon i högsta grad tillhör de som skapar åsiktskorridorer och stigmatisering av åsikter.

När samtalet sedan kommer in på Socialdemokraternas testballong om lagstiftning mot tiggeri blir det fullständigt uppenbart hur irrelevant Rambergs juridiska ställning är, där hon tycker att en helt rimlig invändning är att man "inte kan lagstifta bort fattigdom", vilket även vi lekmän förstår att det inte handlar om. Jag tror inte heller att hon har särskilt mycket kunskap om Rumänien eller om hur romernas situation ser ut.

Helt diskvalificerad som jurist blir hon när hon ska motivera varför romer skulle kunna få asyl. Hög barnadödlighet och arbetslöshet har så vitt jag vet aldrig ansetts utgöra asylskäl ens i Sverige. Jag tror att det är hög tid att vi påminner oss om vad asylrätten egentligen var avsedd för en gång i tiden, det vill säga exempelvis en författare som måste lämna Sovjetunionen, och inte en permanent folkvandring från hela regioner.

Lika märkligt är att Ramberg inte kan se hur ett tiggeriförbud skulle kunna genomföras, trots att det finns en stor mängd lagstiftning som man skulle kunna kritisera på detta sätt. Ett tydligt exempel är sexköpslagen, som naturligtvis aldrig kommer att utplåna fenomenet prostitution och där gränsdragningsproblematiken är uppenbar, men där ingen säger att man "inte kan lagstifta bort sexualdriften".

Ja, Anne Ramberg, det är bara romer som inte ska få tigga, eftersom syftet med en sådan lagstiftning inte är moralisk, utan att få stopp på just detta inflöde. Att hon möjligen kan vara lite isolerad i sin mångmiljonlägenhet vid Strandvägen visar hennes imbecilla frågeställning "Vad ska vi göra med alla svenskar som tigger?". Det sitter inte svenskar och tigger vid varje gathörn och butiksingång. Bristen på logik visas vidare när hon i sammanhanget vill dra upp de "som sitter utslagna på bänkar och annat". Det är en helt annan fråga och där ska det svenska samhället göra vad det kan för att förbättra situationen för svenska medborgare. För övrigt är det fantastiskt att höra Anne Ramberg, av alla människor, använda ordet "självgod".

Den trötta floskeln att flyktingkrisen är en kris för flyktingarna, och därför inte kan vara det för Europa, blir ännu ett exempel där juridik har kastats ur rummet för att lämna plats för, tja, idioti. Att hon för att bekämpa stenkastning mot räddningstjänst vill "minska segregationen i samhället", samtidigt som hon alltså vill ha en enorm asylinvandring, gör inte hennes trovärdighet större.

När vi nu talar om jurister som poserar på detta område, kan vi avsluta med ett lite komiskt inslag, också från TV4:s morgonsoffa. Där ser vi Emma Persson, en nybakad asylrättsjurist, som använder sociala medier för att marknadsföra sig själv och försöka nå Anne Rambergs status.




Det har resulterat i att hon en gång blev inkallad som expert för att förklara begrepp som "asylsökande", termer som tydligen är helt obegripliga för allmogen. Hennes juristutbildning gör att hon kan definiera följande komplicerade begrepp på följande sätt:

Asylsökande
"Det är en person som har tagit sig till Sverige och sökt asyl hos Migrationsverket."

Flykting
"Det är ett ord som man använder i debatten på alla människor som flyr."

Kvotflykting
Här får vi höra att de nuvarande 1 900 kan bli 5 000, "och det är ju bra".

Ensamkommande flyktingbarn
"Det är ju ett barn som är under 18 år som kommer till Sverige ensam, utan vårdnadshavare." Här vill hon stryka ordet "flykting", eftersom det ju faktiskt är irrelevant, men man skulle också kunna stryka "barn" och varför inte "ensamkommande". 

Uppehållstillstånd
"Det är ju någonting man får, man har sökt asyl, och då så beviljas man uppehållstillstånd i Sverige...man har alltså rätt att stanna i Sverige." Vi får också den juridiska expertbedömningen att tillfälliga uppehållstillstånd är "inte ett bra förslag", "inhumant" och att det är "populistisk politik".

Min poäng är förstås att man lika gärna hade kunnat bjuda in mig för att förklara dessa termer och även jag hade gärna bjudit på personliga kommentarer av Emma Perssons snitt.








fredag 19 augusti 2016

Dagens citat: Rossana Dinamarca (V)



Vänsterpartiets flygpendlande riksdagsledamot uttrycker glädje över att de vanliga arbetsmetoderna är framgångsrika, denna gång genom att få Nya Tiders inbjudan till Bokmässan i Göteborg indragen. Sverige är ett mycket speciellt land i Europa, där en mässa på temat "yttrandefrihet", med en mängd kommunistiska deltagare, utan att skämmas kan utestänga ett enda förlag efter att samma kommunister har protesterat. Bokmässan har dock inga problem med att ha följande aktivitet för de minsta:




Dinamarca är inte den enda antidemokrat som njuter idag. Det gör även Nina Hemmingsson, som förser Aftonbladet med enormt fula och ofta poänglösa teckningar:


Återigen fascineras jag av dessa människors inställning. En enda monter, med en enda utställare som de dessutom inte vet någonting om, leder till svår ångest. Glädjen över den bortjagade montern är desto fånigare eftersom varenda patriot som vill fortfarande kan komma dit som besökare och röra sig alldeles anonymt bland dessa självgoda vänstermänniskor.


Den senaste tidens uppmärksamhet har fått som
omedelbar effekt att än fler prenumeranter hittar
till Sveriges snabbast växande nyhetstidning.