fredag 9 december 2016

Dags för myter igen


Ni kan säga vad ni vill, men Daniel Poohl
vet att ni ändå är rasister.


Vi är många som känner en viss saknad efter att vår tidigare integrationsminister Erik Ullenhag (L) åkte till Jordanien. Hans aldrig sinande ström av floskler skapade mycket munterhet i landets stugor och blev en särskild humorgenre. Han gjorde sig också känd för att på regeringens hemsida skapa listor med "myter" om invandring och integration, som inte nödvändigtvis var särskilt förhärskande föreställningar i folkdjupet, men som han åtminstone hade någon sorts svar på. En klassiker i sammanhanget var förstås "alla invandrare går på bidrag", vilket ingen någonsin hade trott, men som Erik Ullenhag minsann kunde bemöta.

I dag görs ett liknande försök av Metro, något av kulturmarxismens flaggskepp, även om man numera har fått konkurrens av Dagens Nyheter. Rubriken "Fem vanliga rasistargument och varför de inte håller" är lite missvisande, eftersom det handlar om påståenden som inte är rasistiska, men som Metro gärna vill ska anses vara det. Som vägledare genom rasismens alla fällor får vi ingen mindre än Daniel Poohl, från den opartiska expertkommittén Expo. Vi får först ett påstående, sedan Daniel Poohls initierade förklaring till varför du ändå är rasist, följt av min egen anspråkslösa kommentar:

1. ”Jag är inte rasist, jag har jättemånga vänner med utländsk bakgrund”
- I det här fallet låter det som att någon försvarar sig från att kallas rasist, och det beror förmodligen på att det finns en anledning att försvara sig. Då får man titta på vad personen sagt eller gjort. För en handling försvinner inte bara för att du råkar ha en vän från en annan del av världen.

Det säger sig självt att man kan göra något som skulle kunna uppfattas som rasistiskt även om man har vänner av olika etnicitet, men dessa fina "antirasister" råkar här missa det väsentliga och sin egen skuld. Anledningen till att människor har ett behov av att på detta sätt markera, vilket vi också känner igen från det mycket hånade "Jag är inte rasist, men...", är inte att de egentligen är rasister, utan givetvis att begreppet kastas runt så flitigt att även vissa invandringskritiker tror att de båda hållningarna hänger ihop. Det är också skälet till att jag här ibland tar upp det, trots att jag är tämligen ointresserad av människors rastillhörighet. En hängiven rasist skulle sannolikt inte umgås med personer ur etniciteter som denne ser som förkastliga eller underlägsna. Av någon anledning missar man för övrigt att någon kan ha vänner från Balkan, men ändå se ned på exempelvis afrikaner.

2. ”Det går inte att vara rasist mot muslimer, muslimer är ingen ras”
– Ofta är det så i den islamofobiska idévärlden att det sällan är muslimer i stort man pratar om. Utan det drabbar ofta människor från vissa delar av den muslimska världen. Det är väldigt sällan som ett av världens största muslimska länder, Indien, kommer på tal. Istället handlar det om Afrika och Mellanöstern, och det hänger så klart ihop med att människorna där ser ut på ett visst sätt.

Denna punkt är lite intressant och Poohl hamnar här så snett att man nästan skulle kunna säga att han ljuger. I själva verket är det precis tvärtom, eftersom det är de som rasiststämplar islamkritik som tänker sig att muslimen kommer ur en viss etnicitet. Sannolikt föreställer de sig en arab, trots att det finns kristna araber och trots att världens största muslimska land är Indonesien. Att det ändå kommer att handla om Afrika och Mellanöstern beror förstås på att de flesta muslimer i Sverige kommer därifrån.

Att försöka göra islamkritik, eller kritik mot muslimsk invandring, till en fråga om rasism har uppenbarligen varit framgångsrikt och muslimska företrädare kan bara tacka för den fribiljetten. Att vara skeptisk till ideologin islam eller dess anhängare, är inte märkligare än att kritisera sverigedemokrater, kommunister eller liberaler, vilket aldrig anses vara rasistiskt. Få islamkritiker tycker att Michael Skråmo är vettigare än Rashid Musa. Vi får väl hoppas att uppmärksamheten då den thailändske islamisten Yasri Khan vägrade att hälsa på kvinnor kan ha lett till en mer inkluderande bild av islam och ideologins vackra mångfald.


Det är lite synd om sydostasiatiska islamister, som måste
anpassa sig till arabiska skäggnormer, trots att de genetiska
förutsättningarna saknas.


3. ”Svenska tidningar ljuger och berättar inte sanningen om invandringen”
Tidigare i år släpptes rapporten ”Migrationen i medierna – men det får man väl inte prata om”. En genomgång av ledarsidorna hos Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Dagens nyheter visade att det inte stämmer att tidningarna inte skriver om negativa konsekvenser av invandring.

Detta är ett större ämne än jag här hinner gå igenom, men just den del av undersökningen som man nämner var mycket bisarr till sin metod. På något sätt lyckades man få det till att även Aftonbladets ledarsida i över 90 procent av fallen var negativa till invandring, trots att personer som Anders Lindberg, Somar Al Naher, Eva Franchell och Fredrik Virtanen dagligen sjunger dess lov. Jag har inte möjlighet att ägna månader åt att granska saken, men jag vågar påstå att det inte heller behövs. Vem som helst kan bläddra i de större tidningarna för att se hur artiklar om brottsfall systematiskt utelämnar signalement och hur opinionsskribenterna predikar mångkulturens välsignelse och hetsar mot Sverigedemokraterna.


Bakom den nämnda rapporten stod "Institutet för mediestudier".
Här är institutets chef Lars Truedsson med just Daniel Poohl.


Efter att Metro har konstaterat att medierna absolut inte mörkar, får vi sedan en bild av de medier som däremot är partiska:

"Det sätt som hatsajter och Avpixlat hanterar etnicitet gör motsatsen till vad de etiska reglerna syftar till, det vill säga att inte göra etnicitet till huvudfråga. Den typen av sajter har ett nyhetsurval som gärna lyfter fram våldtäkter och brott som begås av invandrare men inte av andra."

Det stämmer förvisso och jag tycker inte själv att enskilda kriminalfall är lysande argument mot massinvandringen, men skälet till att Avpixlat gör så här är förstås just övriga mediers mörkande. Det är så sidan har fått sitt namn och om övriga medier i stället alltid hade nämnt signalement, skulle denna motbild inte behövas. Dessutom är invandringen en viktig faktor vid ett antal brott, som personrån, gruppvåldtäkter och hedersmord.

4. ”Alla som vistas i Sverige måste respektera vår kultur, våra traditioner och vår religion”

En alldeles självklar hållning i de flesta delar av världen, utom i just Europa, där Daniel Poohl kan berätta det vi i stället alltid får veta:

– Ja, vilken är vår religion? Vad är vår kultur? Vi har olika religioner, vi har olika sätt att leva våra liv. Så här kan man väl tycka om man vill, men man kan också inte hålla med. Det är en del av demokratin, att alla inte tycker likadant

Till att börja med är det förstås enormt skrattretande att en representant från Expo talar om vikten av att alla inte tycker likadant, men sannolikt ser han inte ens själv hyckleriet. Att försöka definiera vår kultur blir lätt fånigt, men det är inte svårt att se vad som inte är en del av den. Vi är tämligen sekulära och i den mån vi har en religion är det protestantisk kristendom, men det är definitivt inte islam. Att vi har inslag av katolicism och buddhism skadar ingen. På samma sätt behöver man inte gräva ned sig i midsommarfirande och nyckelharpor för att inse att hederskultur och klantänkande inte hör hemma här.

En stiftsadjunkt Helene Egnell, vid Centrum för religionsdialog vid Stockholms stift, bjuder på ett uttalande som visar hur Svenska kyrkan i dag fungerar och vad som är ett stort problem med Europas undfallenhet:

"När det gäller religion har vi religionsfrihet och vi har väldigt många olika religioner. Att respektera vår religion handlar om att respektera allas våra religioner. Grunden för ett samhälle är att vi respekterar varandra, ett minimum är att vi respekterar allas rätt att utöva sin religion. Sedan skulle jag önska att vi hade ett intresse och nyfikenhet och att vi ville lära oss mer om varandras religioner."

Det är kanske fint, om än helt obegripligt, att denna stiftsadjunkt gärna vill respektera islam, men eftersom islam inte har respekt för någon annan blir det en viss obalans. Jag vill också ifrågasätta om vi verkligen behöver odla mer nyfikenhet inför denna religion, då vi ständigt måste ta del av tjafs om klädsel, badtider, mat och terrorism, som vi helst skulle slippa.

5. ”Våra äldre får skitmat när det serveras lyxmåltider på asylboenden”

Jag kan egentligen inte uttala mig om matens kvalitet på något av ställena, men det är ju tämligen irrelevant i detta sammanhang. Asylinvandringen förblir lika destruktiv, vad man än äter på boendena. Om detta inflöde skulle uppgå till, säg, 50 personer per år, får de gärna äta lyxmåltider varje dag.

För att åstadkomma denna ingående analys, behövde man inte bara hjälp från Expo, utan också en annan omhuldad grupp:

"Metro har tagit fram argumenten tillsammans med Inte rasist, men…"

Detta var alltså vad hela det "antirasistiska" komplexet förmådde frambringa. Säga vad man vill om Metro, men de hymlar i alla fall inte om sin agenda. På dagens förstasida får vi:




I ovanstående text kan Jack Werner berätta att Lucia minsann kom från Sicilien, vilket jag tror att vi har hört förut, samt den något mer originella tanken att Oden nog baseras på hunnen Attila, vilket har fördelen att även den delen av vår kultur förstås kom österifrån. Också den arrogante liberalen Johan Norberg inspireras av Åhléns reklamkampanj, för att säga något om hur luciafirandet inte alltid har sett ut som nu:


Också fullständigt obegåvade skribenter måste ju kunna försörja sig och Metro hjälper dem gärna. Lisa Magnusson har hittat någonting om ett varuhus och deras val av lucia, och vill förklara att de kritiska rösterna helt enkelt inte kan tänka så bra.




Metro består dock inte bara av opinionstexter, utan kan också presentera lite goda nyheter:





Man skulle kunna ifrågasätta rimligheten i att försörja personer som inte ens får vara i landet, men jag antar att det också är en rasistisk tankemodell. Dessvärre får vi i ovanstående artikel ingen kommentar från vare sig Daniel Poohl eller IRM, som skulle kunna reda ut begreppen.






onsdag 7 december 2016

Rasoroligheter


Åhléns marknadschef  Lina Söderqvist


De senaste dagarna har en av de där små debatterna blossat upp, som är så idiotisk och förljugen att jag ursprungligen inte ens tänkte kommentera den. Varje del och varje deltagare följde den vanliga och mycket förutsägbara dramaturgin, vilket sannolikt var skälet till att den skapades.

Den 29 november publicerade varuhuset Åhléns en luciabild som ett led i någon sorts marknadsföring inför julen. Som lucia valde man förstås ett barn med exotisk bakgrund, som för säkerhets skull också var pojke, vilket kan ha varit en personlig aktion för normbrytande av någon ansvarig, men mer sannolikt ett mycket medvetet val för att skapa maximal uppmärksamhet. Allt det som följde gick nämligen att förutspå, vilket gör att vi nog kan anta att Åhléns också räknade med det. Det var en provokation, många blev provocerade och ett antal personer skrev idiotiska och hatiska meddelanden på bland annat varuhusets Facebook-sida, varav de grövsta förstås lyftes fram av medierna. Nästa steg i processen blev, som alltid, att varje mediefigur bjöd på ett alster om idiotiska hatare, där det egentliga budskapet var hur de själva i stället stod för kärlek.

Åhléns kupp hade lyckats och man hade använt ett femårigt barn för att få den önskade uppmärksamheten. Det är nu fullt möjligt att en mängd kapitalstarka personer kommer att handla särskilt mycket på just Åhléns i någon sorts solidaritet med den fina värdegrunden.

Alla mediemänniskor som nu har känt sig kallade att säga någonting om historien, har unisont talat om hat mot ett barn. Det finns förstås personer som kan uppbåda hat mot ett barn på grund av etnicitet, men jag skulle tro att dessa utgjorde en liten minoritet bland de som på något sätt reagerade. Jag misstänker att de allra flesta snarare reagerade mot den uppenbara agendan, där de ansvariga alltså inte drog sig för att exponera en femåring och dennes familj för den planerade hatstormen. Det är nämligen inte bara de hatiska kommentatorerna som är rasfixerade, utan också reklamkampanjens ansvariga, som har valt ut barnet just på grund av rastillhörighet och, i detta fall, kön. Dit har identitetspolitiken nu alltså lett oss, att ras och kön blir en persons allra viktigaste egenskaper. Följaktligen är jag alldeles säker på att en blond lucia numera också skulle mötas av en hatstorm, då av de amerikanskt influerade "antirasisterna" som skulle se hår- och hudfärgen i sig som rasism.

Jag vill påminna om att vi såg exakt samma förlopp för ett par år sedan, när SVT för just luciafirandet hade valt en flicka som sannolikt hade tamilskt ursprung. Även då lyftes hatare fram, som ansågs hata ett barn, trots att de flesta framför allt reagerade mot den "Rinkeby-rap" som också ingick. Den 14-åriga Astrid gjorde en utmärkt insats som lucia och hon förtjänade sannerligen ingen vrede.

Precis som vid Åhléns initiativ fanns det då en historia bakom. I Sveriges Radio berättade Uppsala domkyrkas körledare Margareta Raab själv om hur hon valde Astrid till lucia. Hon blev uppringd av tv-programmets producent, som rent ut frågade om det fanns någon "mörk flicka" i kören, då han ville göra programmet "mer inkluderande". Ingen i etablissemanget tyckte tydligen att det var tveksamt att använda en 14-årig flicka för sina egna syften. Det finns ingen "omvänd rasism". Antingen behandlar man människor baserat på deras hudfärg, eller så gör man inte det. Margareta Raab tyckte uppenbarligen att Astrids hudfärg var mycket viktig, i likhet med de flesta som kallar sig "antirasister".


När Margareta Raab skulle välja Lucia blev valet lätt,
efter att hon fått instruktioner från SVT:s producent.
Astrid, som utnyttjades, gjorde dock ett utmärkt framträdande.


Denna tendens påminner mig om den franske författaren Renaud Camus debattartikel i Nya Tider, där han talar om "det stora utbytet", vilket är folkutbytet, och "det lilla utbytet", som är det vi ser i dessa fall:

"...en bredare rörelse, utbytessträvan, den allmänna ideologin om alltings utbytbarhet, människor av andra människor, folk av folk, män av kvinnor, människor av maskiner, det levande av det materiella, djur av saker..."

För några år sedan var det, så vitt jag minns, helt okontroversiellt att lucian förväntades vara blond, men numera måste hon nästan vara svart och helst också en pojke. Möjligen börjar jag bli gammal, men jag kan inte påminna mig om att pojkar eller ens mörkhåriga flickor kände sig kränkta och diskriminerade vid val av lucia. Ordet "mångfald" har kommit att endast betyda "etnisk mångfald" och när inkludering och representation ska diskuteras handlar det aldrig om en mångfald av åsikter, åldrar eller utbildning. Åhléns marknadschef Lina Söderqvist använder alla de rätta flosklerna:

"Som i all vår kommunikation vill vi visa bilder som är inkluderande och som vår breda målgrupp kan känna igen sig i." 

"Å andra sidan är vi glada över att det är så många fler som delar våra värderingar. Att alla kan vara Lucia, vara sig själva, vikten av inkludering och att mångfald berikar."

Jag kan förstå hur ett längre tåg kan spegla mångfald, men när man väljer en person, varför anses då en mörk person automatiskt vara inkluderande?

Denna enorma rasfixering stör mig, vilket gjorde detta inlägg något längre än ursprungligen planerat. Det som fick mig att ta upp detta trams, var egentligen en historia från Nederländerna, där rasfixeringen gick varvet runt och blev än mer absurd än vanligt. I alla år har Sinterklaas den 5 december firats genom att figuren "Sinterklaas" kommer till staden, tillsammans med sin medhjälpare "Zwarte Piet". Den sistnämnde är svart, vilket brukade förklaras med att han var en mor, alltså afrikan, från Spanien. Under min tid i landet var de enda som verkade tycka att det var anmärkningsvärt givetvis amerikaner, men nu har som bekant hela detta tankegods erövrat Europa. Följaktligen har man kommit på att Zwarte Piet nog har blivit svart genom att klättra i skorstenar och många städer tillåter därför endast "sotar-Piet", som i stället för rejält med svart färg har lite sot i ansiktet.

Nu till det tragikomiska. I gårdagens upplaga av nederländska Metro kunde vi läsa om Alicia, en svart kvinna från Colombia, som i åratal har agerat Zwarte Piet, men vars hudfärg nu anses problematisk. Hon berättar om vad som hände detta år:

"Innan firandet började fick jag beskedet att jag inte behövde komma nästa år, eftersom man då endast kommer att använda sotar-Piet. Om jag också skulle göra det, skulle jag ändå associeras med Zwarte Piet och det vill inte företaget."


Även Alicia Suárez tar på sig "blackface"
när hon spelar Zwarte Piet.


Hon säger att hon är besviken, eftersom hon tycker att det är roligt att spela Zwarte Piet och det ju bara händer en gång per år, och fortsätter:

"Om människor inte gillar Zwarte Piet, okej, men låt folk som faktiskt gillar det vara ifred. Tydligen förväntar man sig att jag ska ta Sylvana Simons [anti-Piet-aktivist] parti, men det är helt enkelt inte min åsikt. Jag tycker inte att Zwarte Piet är rasistisk och känner andra mörka människor som delar den åsikten. Jag får till och med höra från bekanta på Curaçao: Vad händer egentligen hos er?"

Ja, vad händer egentligen hos oss? Detta är två sidor av samma mynt, där den nya rasfixeringen är den gemensamma nämnaren. Vänsterns amerikanska identitetsideologi, i kombination med den allmänna utbytessträvan, har gjort att en lucia nu bör vara svart, medan Zwarte Piet inte kan vara det. Själv fäster jag kanske inget större avseende vid gamla traditioner, men måste mångkulturalismen verkligen tryckas in överallt och är det så fruktansvärt om en lucia är blond och en morisk medhjälpare svart?




tisdag 6 december 2016

Bisarra argument för att åter maximera inflödet




I fredags tittade vi på hur den före detta moderate statssekreteraren Mikael Sandström fick uppmärksamhet för ett långt inlägg om invandringspolitiken. Många ville tolka det som att han skämdes och ville be om ursäkt, något som knappast syntes i själva texten. Sannare är att han nu säger det som många har sagt mycket länge och som egentligen är rena självklarheter. Motivet för utspelet verkar inte ha varit något annat än att synas för att erbjudas nya positioner. Inlägget var helt meningslöst och borde ha mötts med tystnad, liksom han själv har straffat ut sig från all framtida debatt om invandringen.

I gårdagens Aktuellt fick han dock lägga ut texten igen och intrycket av pretentiös opportunist blev inte mindre:








En på många sätt värdelös intervju, där fokus låg på de mest meningslösa frågorna. Varför fråga honom varför en välfärdsstat inte kan kombineras med öppna gränser, som ju är en självklarhet, när den enda relevanta frågan är varför han inte sade någonting under alla sina år vid makten. Intressantare var den lilla debatten som följde, mellan Arena Idés Lisa Pelling och Expressens ofta utmärkta ledarskribent Anna Dahlberg:







Det är både komiskt och ledsamt att se hur fullständigt irrelevant verklighet och logik verkar vara för vänstermänniskor av Pellings snitt. Till att börja med tycker jag att hela grundinställningen är grotesk, där man inte tittar på hur världen ser ut eller vad som kan göras, utan endast på hur inflödet till just Sverige ska maximeras. Bara några månader efter förra höstens toppar säger Lisa Pelling alltså på fullt allvar att "vi ska absolut tillbaka" till den politik som gjorde Sverige så attraktivt att 10 000 personer knackade på i veckan. Självklart kan vi öppna dörren för en halv miljon människor varje år, men då vill jag inte höra ett ord mer om skola, sjukvård eller annan välfärd, för då är det slut.

Mest vansinnigt är kanske att Pelling kallar dagens något striktare politik för "kontraproduktiv". Man kunde möjligen haft överseende med denna formulering om hon inte förstod vad ordet betyder, men om dagens politik säger hon verkligen:

"Den bidrar inte till att fler länder i Europa tar sitt ansvar, som vi desperat behöver, och den bidrar inte heller till att underlätta den stora integrationsutmaningen, som är den stora utmaningen just nu."

Var det många länder som inspirerades av den humanitära stormakten när dörrarna var öppnare? Nej, det var förstås ingen som såg oss som ett föregångsland i detta avseende och man går inte "före" om ingen följer efter. Då går man själv. Helt obegriplig är naturligtvis tanken att ett större inflöde på något sätt skulle underlätta integrationen. För övrigt skulle jag vilja se att det vilseledande språket ifrågasattes och att frasen "ta sitt ansvar" ersätts med vad det konkret handlar om; ett stort inflöde. Om dessa människor tror på sina idéer, borde de inte behöva dölja dem i språkridåer. 

Lisa Pelling ska dock ha en liten stjärna för att hon faktiskt belyser Mikael Sandströms opportunism, även om hon gör det av partipolitiska skäl. Därefter blir det direkt förljuget igen, där hon utmålar dagens politik och helt öppna gränser som de två extremerna. I själva verket är dagens politik just ett mellanläge, mellan höstens asylfest och ett asylinvandringsstopp. Tiotusentals kommer att ha sökt asyl i Sverige även detta år och vi kommer att ha beviljat över 100 000 uppehållstillstånd. Redan förra årets skörd kommer att belasta samhället under många år framöver, tillsammans med tidigare och kommande års inflöden. 

Tämligen fantastiskt är också att Lisa Pelling "inte kan se", en i och för sig träffande formulering, att asylinflödet skulle orsaka kris för socialtjänst, skola och bostadssituationen. Visst uppstod problem på dessa områden före asylkulmen 2015, men de där 163 000 förbättrade knappast något och det var inte heller det första året som Sverige tog emot ett enormt antal asylsökande. 

Mot slutet bjuder Lisa Pellling på en kaskad av mantrat "ta sitt ansvar" och det är förstås intressant att det enda ansvaret som svenska politiker verkar ha är för andra länders medborgare. Enligt Pelling är allt annat "lösbara problem" och visst, då är det ju bara att köra på. Mitt anspråkslösa förslag är annars att vi från och med nu inte beviljar en enda asylansökan och låter de 100 000 som väntar i Migrationsverkets system stanna där till de kan skickas tillbaka. Det skulle innebära att våra politiker tog sitt ansvar för landet de är satta att sköta.





söndag 4 december 2016

Hycklerifest på Expressen





Att det vi kallar etablerade medier hycklar och ljuger är ingen nyhet, men ibland blir koncentrationen under en dag så hög att man ändå noterar det. Föga förvånande bjuder Thomas Mattsson, som har blivit något av en symbol för just ett evigt hyckleri, på funderingar om tryckfrihet. Själv är han ju känd för att ha hängt ut personer som bara yttrade sig på ett för honom oacceptabelt sätt i kommentarsfält, vilket inte är samma sak som statlig censur, men som har samma syfte. Vi förstår också varför Mattsson engagerar sig i frågan just nu:

"Populister tar makten i Polen och Ungern och ger sig direkt på public service-bolagen. Turkiet är världens största journalistfängelse. Och USA har nyss valt en president som inte bara ljuger om tidningar och tv, utan som efter sin valseger också kallar till sig medierna för att – personligen – skälla ut dem."

Som vi redan har kunnat konstatera, är det inte det minsta märkligt att man reformerar statliga medier, särskilt inte i länder som tidigare har varit kommunistiska diktaturer. Också i Sverige är cheferna för public service utsedda av regeringen och även här kan deras profil behöva ses över, då de är alltför politiskt styrda snarare än för lite. Det är inte heller särskilt chockerande om Trump kritiserar medierna, efter att de flesta av dem skamlöst har kampanjat för Hillary Clinton, vilket New York Times nästan erkände. Den andra måltavlan är den vanliga:

"En generös tryck- och yttrandefrihet har för vissa alternativmedier och hatsajter blivit till en frizon för konspirationsteorier och lögner, som vore propaganda förklädd till samhällskritik en ursäkt för att – som idag blir konsekvensen – jämställa epitetet ”sverigevän” med vad som närmast kan jämföras med ett rent landsförräderi gentemot vad som är själva idén om varför vi har en grundlag om det fria ordet."

Yttrandefriheten är till för att just skydda åsikter som ogillas av etablissemanget. Den skapades inte för de som på 1700-talet ville hylla kungen. Om vi kände att medier som Expressen gav en korrekt och mångfacetterad bild av verkligheten, skulle inte en "undervegetation" av "hatsajter" behövt skapas. Att ni själva inte skulle sprida ren propaganda är skrattretande, och jag nöjer mig här med att ge ett par klassiska exempel:





I kategorin hyckleri hamnar förstås också Alexandra Pascalidous inlägg om att det är fel med skottlossningar i förorter. Som jag har påpekat vid ett par tidigare tillfällen är detta den värsta formen av hyckleri som jag vet. Att posera med allting som är fint och vara emot alla negativa konsekvenser av dessa ståndpunkter, är i mina ögon värre än när journalister bosätter sig långt från mångkulturen eller när Anne Ramberg kräver öppna hjärtan utan att öppna sin 25-miljoners-lägenhet för en enda nyanländ. Om vi andra ska demoniseras för att vi motsätter oss asylinvandring, bland annat för att vi vet att det leder till laglösa områden, ska inte heller de som får priser och uppdrag för sina hyllningar till mångkulturen kunna plocka poäng på att de minsann är emot gruppvåldtäkter eller skottlossningar. Även i detta alster prisar Pascaliodu mångkulturen, med sina spännande dofter, och lika självklart är felet inte de boendes, utan alla andras, här kallade "de":

"För allt de i alla år försummat.
För att de låtit segregationen cementeras.
För att de låtit utanförskapet förgifta förorterna.
För att de trots våra varningar låtit parallellsamhällen växa fram.
För att de söndrat skolorna och splittrat dem i etniska enklaver och religiösa rum där fler lärare än på andra håll saknar behörighet."

Alexandra Pascalidou har sannerligen ingen rätt att tala om "våra varningar", när hon själv har levt på att rasiststämpla alla som verkligen har varnat för denna helt förutsägbara utveckling. Placerar man Mellanöstern och Afrika mitt i Europa, får man också små bitar av dessa regioner i sina egna samhällen. Svårare än så är det faktiskt inte. Det förvånar inte heller att hon skyller på "segregationen" och för få "fritidsaktiviteter".

Vi bläddrar vidare och hamnar då vid Leif GW Perssons kolumn om Kent Ekeroth. Likt de flesta andra gillar jag "GW", men i detta fall tycker jag att han tramsar på det sätt som vi har vant oss vid från mindre skärpta skribenter. Efter att vi har fått veta att Ekeroth har utländsk bakgrund och att hans högskolestudier tydligen gör honom olik "den genomsnittlige SD-väljaren", kommer så det mycket trötta:

"Inför den svenska offentligheten är Kent Ekeroth känd som 'Järnrörsmannen' och skälet till det är för övrigt ett avslöjande i denna tidning från november 2012 som handlar om ett vanligt fyllebråk på Kungsgatan i Stockholm i juni 2010, det vill säga några månader innan Ekeroth valdes in i riksdagen."

Visst, i den svenska offentligenheten, det vi också skulle kunna kalla medieetablissemanget, är det där filmklippet mycket viktigt och alla kombinationer med ordet "järnrör" ytterst fyndiga, men gemene man släppte det någon vecka efter att klippet publicerades. Man kan invända att jag själv gärna skriver att den ene eller den andre "i folkmun" är känd som något, exempelvis Antje Jackelén som "ärkeimam" och "antikrist", men när jag hänvisar till folkmunnen gör jag det trots allt med glimten i ögat.

Av någon anledning tycker Leif GW Persson sedan att det är värt att ägna flera rader åt vad som utspelades denna natt, men så småningom dyker ett förvånansvärt förljuget resonemang upp:

"Normalt brukar sådant här sluta med att upphovsmannen hamnar på sjukhus. Så icke för Ekeroth.
För honom är det nämligen så praktiskt ordnat att han i kraft av sin position och sin rent personliga hotbild alltid åtföljs av ett par livvakter från Säpo vilket gör honom osårbar i en enkel fysisk mening och alldeles oavsett hur illa han beter sig mot andra."

Ja, vi vet att många gärna skulle vilja se till att Ekeroth hamnade på sjukhus, vilket är själva skälet till att han har livvaktsskydd. Leif GW Persson hävdar att Ekeroth är odräglig när han är ute, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, och ifrågasätter med detta märkliga argument kostnaden för livvaktsskyddet. Vi betalar redan mängder av pengar för utgifter vi hellre skulle slippa, men att skydda riksdagsledamöters liv känns ändå som väsentligt i en demokratisk stat. Det finns en hotbild mot sverigedemokrater alldeles oavsett hur dessa beter sig. Nyligen fick livvakter rycka in och tillkalla polis när situationen blev hotfull mot den ytterst försynte Jimmie Åkesson, som av någon anledning befann sig på en homoklubb, och han skulle sannolikt misshandlas ganska ofta utan denna bevakning, samt kanske rentav dödas.

Det kanske tydligaste hyckleriet står nog kulturdelens Karin Olsson för, under den lika tydliga rubriken "Marcus Oscarsson borde skämmas". Hon hänvisar till att han skulle ha ljugit om att reportrar, givetvis från hennes egen tidning, stod utanför för hans bostad halva natten, men vi förstår ju att det är för att han, som hon säger, "har publicerat ett politiskt manifest på sin Facebookvägg med en kvarts miljon fans". Jag måste då ännu en gång påpeka att det inte var ett manifest, utan funderingar kring hur övriga partier skulle kunna stävja framgångarna för de berömda "högerpopulisterna". Punkterna var dessutom inte ens särskilt kontroversiella och han krävde inte noll asylinvandring eller rivna moskéer. Samtidigt har medieetablissemanget inte en enda gång funderat över huruvida TV4-profiler som Jenny Strömstedt, Steffo Törnquist eller Elaine Eksvärd, som ska vara opolitisk retorikexpert, är opartiska. På slutet av Karin Olssons text ska det bli särskilt tydligt att det handlar om politik och hon är inte rädd för att göra horribla kopplingar för sin poäng:

"Nära nog alla nazistiska och rasistiska sajter i landet har hyllat Oscarsson och spritt misstroende mot Expressen, särskilt impopulär i dessa kretsar efter många år av intensiv SD-granskning. Nordfront skriver att tidningen ägs av "den judiska familjen Bonnier". Hatet drabbar inte bara enskilda journalister, utan fräter sakta men säkert ner tilliten i vår demokrati, där medierna har en alldeles särskild uppgift. Marcus Oscarsson borde faktiskt skämmas."

Vad har Marcus Oscarsson med Nordfront att göra? Att misstroendet mot Expressen är stort är inte Oscarssons fel eller skadligt för demokratin, utan handlar om hur tidningen faktiskt agerar. Expressen har inte sysslat med "intensiv granskning", utan rena kampanjer. Publiceringen av "järnrörsfilmen" hade möjligen ett journalistiskt värde, men inte månaderna av ältande av den. Att tidningen verkligen ser sig som en motståndare till SD, framgår av den klassiska löpsedeln med rännstenen, men också av till exempel denna löpsedel, som även den är en droppe i propagandahavet:








lördag 3 december 2016

Reinfeldt och hans groteska livsuppgift




Efter att snabbt ha lämnat den politiska scenen efter valet 2014, får Fredrik Reinfeldt sina pengar från banker, bokförsäljning samt väl tilltagna bidrag från den svenska staten. Med jämna mellanrum dyker han dock upp i mediebruset för att förkunna mångkulturens välsignelse, och om man ska säga någonting positivt om denne man, är det att han åtminstone inte vänder kappan efter vinden, eller verkligheten, likt exempelvis den Mikael Sandström som vi nyligen tittade på.

För mig är Fredrik Reinfeldt fortfarande en gåta. Han är uppenbarligen fullt intelligent och verkar rentav ha humor, men när diskussionen hamnar vid invandring och mångkultur är det som om något brister i honom och känslorna tar över. En person med den erfarenheten borde kunna bemöta kritik mot invandringspolitiken med något mer genomtänkt än "jaha, ni ger er på invandrarna".

Han är också något unik i sitt sätt att argumentera för ett stort inflöde. Vi får inte höra någonting om flyktingkris i världen, solidaritet med utsatta eller döda på Medelhavet, utan han säger rent ut att målet är att befolkningen ska blandas upp. Igår var han gäst hos Skavlan, och möjligen är jag sist på bollen, men något ska väl även jag säga om detta framträdande.






Hans förljugna sätt att argumentera är enormt provocerande, eftersom han med all sannolikhet vet att han levererar svammel och rena lögner. Alternativet är att han verkligen inte förstår bättre, men troligare är att han antar att de som lyssnar inte gör det. Vi minns hur han på fullt allvar berättade att han såg stora lediga ytor när han flög över landet, skogar och ängar som borde fyllas med migranter. 

I Skavlan talar han också verkligen om att människor som kommer hit behöver få lite mat och lite värme, vilket direkt följs av att de "tar nya tag och betalar tillbaka". Reinfeldts sätt att tala om "tidsperspektiv" stämmer inte heller med verkligheten, eftersom vi ser att många går arbetslösa år efter år och mycket av problematiken också överförs till nästa generation. Lite oturligt för Reinfeldt, om han nu ens noterade det, var att två personer sköts ihjäl i Rinkeby knappt två timmar efter att han uttalat dessa ord. 




Han skäms inte heller för att dra de allra tröttaste argumenten om att vi behöver fylla på med utomeuropéer för att dessa ska ta hand om de gamla och den rena lögnen att Sverige alltid har varit ett invandrarland, som om ett årligt inflöde av tiotusentals muslimer är en alldeles naturlig del av utvecklingen. Att egna barnkullar ska ersättas av utomeuropeiska sådana har vi hört förut, och det förblir en grotesk tanke, men får applåder av publiken. Sannolikt hölls en skylt upp som uppmanade till det, men med lite ryggrad och eget tänkande hade man också kunnat låta bli. 

Självklart kallar han också SD och alla andra som påtalar problem med hans linje "extremister", vad som nu skulle vara extremt i att vilja bryta en utveckling som uppenbarligen inte fungerar. Reinfeldt är förvånansvärt uppriktig när han dels säger att han "har vigt sitt liv" åt detta projekt, och dels uttryckligen säger att målet är att vi "ska blandas". Att det skulle skapa tolerans är så verklighetsfrämmande att vi egentligen borde häpna, särskilt när vi ser den direkt motsatta tendensen i Europa och den övriga världen. Varför är inte shia och sunni toleranta mot varandra i exempelvis Irak eller Syrien, när de har varit grannar i århundraden? Känner européer allt mer sympati för islam, ju mer kontakt de får med denna ideologi och dess anhängare? 

Många vill hävda att Fredrik Reinfeldts linje är ett resultat av en större konspiration för att skapa den nya världsordningen, men jag får snarare intrycket att hatet mot svenskar bottnar i någon personlig problematik. Kanske har han i unga år inte känt sig accepterad som svensk, vilket vi kan ana genom att den där svarte cirkusdirektören så ofta kommer upp. Möjligen har denna känsla av utanförskap i sin tur lett till en revanschlust där svenskarna ska krossas som någon sorts vedergällning. Om han nu var en slipad agent för större krafter, borde hans agerande vara mindre infantilt och känslosamt, men i stället för listiga planer och väl genomtänkt resonemang, får vi känslosvallande utläggningar om en svart förfader, att vi måste blandas och att man inte ska "ge sig på invandrarna". Nåväl, jag vet att inte alla delar min uppfattning, men kommentarsfältet är öppet för reflektioner.




Sanna Nielsen och nidbilderna




Egentligen vill jag skriva så lite som möjligt om rasism, eftersom mitt fokus är medier och invandringspolitik, där det sistnämnda inte har någon självklar koppling till fenomenet. Å andra sidan vet vi att det ena gärna blandas in i det andra och diskussioner om rasism och diskriminering är förstås också en del av samhällsdebatten. Ett inlägg i detta ämne, som tar sitt avstamp i historien kring ett foto med Sanna Nielsen, ger dock en ingång till ett par intressanta aspekter. Fotot som har upprört ses ovan och var tänkt som ett tack från Sanna Nielsen till publiken efter en revyvecka.

Rubriken i dagens inlägg, "Ni tre avgör inte vad som är rasism, Sanna", visar tydligt tidsandan och utgör identitetsvänsterns kärna. Skälet till att de tre, som vi kommer till, inte får avgöra vad som är rasism är helt enkelt för att de är vita och därför inte kan uttala sig i frågor som rör icke-vita, vilket frågan om rasism tydligen endast gör. De fyra undertecknarna är adopterade, vilket gör att de själva däremot får diskutera ämnet. Denna inställning innebär förstås att inte heller jag, som vit, man, heterosexuell och allt det där andra, inte bör säga någonting om saken, men på denna sida kan jag ju bortse från den förhållningsordern. Dessutom är det inte alldeles omöjligt att föreställa sig hur det är att bedömas efter sin etnicitet, eftersom det drabbar vita närhelst de reser runt i världen. Snart dyker ett bekant namn upp som får sin släng av sleven:

"Kritiken bemöttes senare med ilska av Sanna, och starka ord från Oscarsteatern där revyn går, att ingen i produktionen är rasist. Nej tvärt om tar alla minsann tydligt avstånd från rasism och de rasistiska stereotyperna är med för att visa att sådana är fel. Snabbt gick den antirasistiska ikonen Malena Ernman till Sannas försvar. Sanna är ingen rasist, det hon gör kan inte vara rasistiskt, punkt slut, lät budskapet från Malena Ernman meddela."

Ja, nu har äntligen Malena Ernman trampat snett i den snirkliga bana som den politiskt korrekte måste navigera i. Som bekant har hon gärna använt stämpeln på alla som inte poserat för maximalt asylinflöde, men när någon visar upp en etnisk karikatyr går det bra, endast på grund av att hon känner personen. Vem vet, kanske skulle någon hon känner rentav komma undan med att kritisera invandringspolitiken?

Jag tror inte att Sanna Nielsen, Malena Ernman eller Jimmie Åkesson är rasister, men undertecknarna menar att "det går att göra rasism utan att vara rasist". Jag förstår vad de menar och håller faktiskt med. Man ska inte en gång för alla stämpla sig själv som "antirasist" och därefter kunna göra vad som helst. Det tydligaste exemplet finner vi naturligtvis i identitetsvänstern, som pratar mer om människors rastillhörighet än någon annan, vilket ska accepteras för att de kallar sig själva för "antirasister". När ett antal sådana figurer attackerade "Kvinna till kvinna" för att en föreläsning hölls av vita kvinnor, blev de uppriktigt förvånade när vi andra påpekade att det var ren rasism och de förstod verkligen inte varför.




Undertecknarna vänder sig till de inblandade med några retoriska frågor:

"Oscarsteatern: I en revy om inkludering, varför saknas just inkludering och en bredare representation? Hur tänkte ni med att reproducera rasism för att visa att rasism är fel? Det är som kring barn, de gör vad vi gör och inte vad vi säger. Visar vi rasism genom nidbilder blir rasismen okej oavsett om poängen i slutet är att rasism är fel."

Detta tankesätt är också mycket typiskt för identitetsvänstern, som är tämligen besatt av just representation. Alldeles utan nidbilderna, skulle revyn kunna ha kritiserats för "rasism" genom att sakna en jämn fördelning av olika etniciteter. Resultatet av sådana krav ser vi redan i USA, där många företagspresentationer och årsredovisningar noggrant ser till att ha en vit, en svart, en östasiat och en latinamerikan i bildmaterialet. Frågorna till Robert Gustafsson, som också medverkar, blir:

"Robert: Vore det inte bättre att gestalta araber på helt andra sätt än stereotyperna föreskriver för att ge publiken en aha-upplevelse mitt i skratten? Efter alla år av rasistiska nidbilder i den humor du förmedlar, exempelvis kring samer, är det inte dags att gå vidare nu och bli lite modern?"

Här missar de helt målet. I gulfländerna klär sig många ungefär som Robert Gustafsson här gör, men det är knappast den stereotype bilden av "araben" som finns i Europa, där många européer nog ofta tänker sig en kriminell muslimsk yngling. Gustafssons nidbild blir i detta sammanhang därför snarare en positiv motvikt. Sedan är det förstås fint att undertecknarna nämner samer, men förekommer det verkligen så många stereotypa bilder av denna grupp? Sanna Nielsen får bland annat höra:

"Du har dessutom protesterat högt kring sexualiseringen och sexismen du mött, men tvekar inte att sexualisera en redan översexualiserad grupp kvinnor. Myterna om östasiaters sexualitet har långtgående negativa konsekvenser. Varför täcker inte din feminism dessa kvinnor?"

Här är fördomarna nog mer precisa än så. På grund av omfattande sexhandel finns säkert en hel del sådana tankar kring thailändskor, men mindre om kinesiskor eller japanskor, som ju Sanna ska föreställa. Att detta kommer upp beror å andra sidan nog mest på att det utgör en särskild sektion av identitetsvänsterns "antirasism", där en del medlemmar av asiatiskt ursprung är särskilt kränkta över män som attraheras av dem.



Här i Sverige har vi till exempel personer som Jenny Nguyen och Anette Tran, som är helt upptagna av denna värld, där varje minut ägnas åt hat mot vita, män och vita män, givetvis i kombination med "antirasism" och det som de tror är kommunism. Denna avsky mot att sexualiseras hindrar dem förstås inte från att lägga upp förföriska bilder.




Tillbaka till debattinlägget, där det nu har blivit Malena Ernmans tur:

"Malena: Ditt försvar av Sanna visar ett stort oförstående över hur rasism fungerar för rasism är så mycket mer än SD och brända flyktingboenden. SD är inte ens problemet, de är symtomet. Du väljer att agera gatekeeper i antirasismen, det vill säga styra vilken rasism som får belysas, av vem och mot vem kritik får riktas. Det är inte din plats att ta som någon som inte drabbas av rasism."

Och er kritik visar att ni inte förstår att det som kallas "antirasism" inte handlar om någon kamp mot rasism, utan om invandringspolitik och följaktligen om SD. Man måste också förstå att Malena Ernman främst är en posör, vars små rader om asylinvandringens välsignelse och SD:s förfärlighet ger henne enormt mycket medieutrymme och priser i gengäld.

Avslutningsvis vill jag säga att jag ändå är glad att denna bild skapade lite debatt, eftersom det finns en sorts rasism som ses som acceptabel och passerar utan några protester. Hatet som nu ständigt flödar mot vita är förstås det tydligaste exemplet, men också just nidbilder av hur östasiater eller amerikaner är. Jag reflekterade över fenomenet för första gången genom ett inslag i nederländsk tv som skulle föreställa någon sorts humor, där medieprofilen Wendy van Dijk bjöd på sin karaktär "Ushi":




Detta japanska alter ego framställdes som naiv och var försedd med världens sämsta version av en japansk accent på engelska. Nidbilden var så grov att den faktiskt var rasistisk och dessutom fullständigt humorlös, men det kunde sändas eftersom japaner är en grupp som det är tillåtet att skildra på detta sätt. Det är också skälet till att Expressen verkligen kunde publicera denna krönika:




Rubriken är inte ironisk eller ska leda till något djupare resonemang, utan handlar förstås om hur republikanska kandidater, då Mitt Romney och Sarah Palin, kan få väljarstöd, medan vi i Sverige är förnuftigare. Denna inställning präglar alla skildringar av amerikanska val i svensk media, trots att vår egen statsminister är Stefan Löfven.

Likt själva begreppet "politiskt korrekt", kommer också alla identitetsvänsterns uttryck från USA, men där verkar också finnas en viss mognad, eller mångfald om man så vill. Det skämtas åtminstone friskt om stereotyperna, från snåla judar och brottsbenägna svarta, till östasiater som är bra på matematik men inte kan köra bil. Observera att detta inte sker på bekostnad av grupperna ifråga, utan är humor kring stereotyperna i sig. En av de bästa i genren är i mitt tycke "The Amazing Racist", vars överdrivna rasism och extrema generaliseringar gör frågan komisk och faktiskt kan fungera mot just fördomar.


"The Amazing Racist" har körlektioner med östasiater
och lyckas få med varje fördom någon kan tänkas ha.


Jag har inte sett revyn, men det är fullt möjligt att de nidbilder som där förekommer är lika humorlösa som Wendy van Dijks, och då kan de gott kritiseras. Att en person som Malena Ernman dras in och exponeras är bara en bonus.






fredag 2 december 2016

Den moderate opportunisten




I dag har ett inlägg av moderaten Mikael Sandström uppmärksammats. Han var statssekreterare under hela Fredrik Reinfeldts tid som statsminister och har även därefter varit Moderaternas samordningschef. Hans text handlar om invandringspolitikens problem och har av många tolkats som en ursäkt. Det är den inte, hur gärna vi än skulle vilja ha en sådan. Snarare ska den nog ses som denna absolut mest motbjudande företeelse, viljan att smärtfritt kunna glida med i alla vindar och aldrig behöva stå till svars. När Reinfeldt var partiledare var det fördelaktigt att smidigt och ryggradslöst följa honom, och i takt med att konsekvenserna av hans migrationspolitik blir allt tydligare och hans eget parti försöker distansera sig, vill den smidige förstås anpassa sig till även den linjen. Redan ingressen avslöjar en stor del av det som är problematiskt med denne figur och hans oproportionerligt långa inlägg:

"Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har begått stora misstag i migrationsfrågorna."

I åtta år, under regeringen Reinfeldts hela styre, satt Mikael Sandström alltså tyst, nickade, höll med och lyfte sin lön. Min skepsis blir därför precis densamma som inför Anna Kinberg Batra: Varför sade du inget? Varför ska vi tro på en omvärdering som sker först nu? Kunde du inte någon gång under dessa år ha lagt lite tid på att värdera situationen och politikens riktighet? Min slutsats blir att Sandström antingen fortfarande tycker att Reinfeldts linje är helt riktig, men vill behålla sin position, eller tyckte att Reinfeldts politik var vansinnig, men på samma sätt ville behålla sin position då. Ytterligare en möjlighet, kanske den mest sannolika, är att Mikael Sandström inte har någon som helst hållning, utan att varje ställningstagande handlar om hur karriären påverkas.


Så sent som inför valet 2014 lade Mikael Sandström
på fullt allvar upp denna bild, efter åtta år med Reinfeldt.


Att denne Sandström är en pretentiös posör förstår vi också av att han fäster ett par citat vid sin text:

"Men, it has been well said, think in herds; it will be seen that they go mad in herds, while they only recover their senses slowly, and one by one." (Charles Mackay)

"L'enfer est plein de bonnes volontés ou désirs." (Bernhard de Clairvaux, tillskrivet)

Jodå, jag förstår engelska och franska, men syftet med att återge dessa citat på originalspråk kan inte vara något annat än att skänka sitt alster och sig själv någon sorts påklistrad intellektualitet. Av den sista meningen finns dessutom en variant som är väl känd på svenska, vanligen återgiven som "Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser". Att hänvisa till flockmentalitet, som i det första citatet, är också ytterst förljuget, eftersom den svenska invandringspolitiken snarare har styrts från den absoluta toppen, utan att någon brydde sig om att få med hela skocken svenskar på vägen.

Mikael Sandström bjuder på många sanningar, men de är alla självklara och kunde ha sagts, och sades av flera, för 20 år sedan:

"Sanningen är att den humana svenska migrationspolitiken är död. Den dog inte på grund av avsiktligt fattade beslut utan på grund av välvilja mot människor som lider och ovilja att se de problem som stor invandring på kort tid för med sig." 

Denna välvilja, eller vad vi nu ska kalla fenomenet, ledde dock till avsiktligt fattade beslut. Inflödet är inte ett resultat av slumpen eller naturkatastrofer, utan av en enträget genomdriven politik, mot invändningar och allt sunt förnuft. En viktigare aspekt, inte heller okänd bland upplysta människor, lyfts också fram:

"Sanningen är att den akuta migrationskrisen inte är över, att vi inte kan återgå till den tidigare ordningen och att de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera."

Detta är mycket viktigt att påpeka varje gång som vänsterfigurer tycker att det aktuella inflödet är för litet och att vi därför omedelbart måste skruva på kranen igen. I detta skede har förra årets skörd inte ens slussats ut till kommunerna och även det är bara början. Där kommer volymerna sedan att sätta press på bostadstillgång, socialtjänster och rättsväsende. Förra höstens skörd kommer också att skapa en andra generation, som om ett par decennier kommer att vara överrepresenterad i kriminalitet, islamism och så vidare. Jag brukar i detta sammanhang nämna Nederländerna, som fortfarande lider av att man hade marockansk arbetskraftsinvandring på 1960- och 1970-talen. När Sverige tog emot de där 163 000 under några månader 2015, var alltså 1990-talets somalier långt ifrån integrerade.



Demonstration för IS i Haag.


Mikael Sandströms behov av att visa upp en eventuell bildning blir sedan ännu en gång övertydligt, när han plitar ned ordet "uraktlåta", där alla andra skulle använda "underlåta":

"Ansvaret för att situationen blev så allvarlig i Sverige är dock vårt eget. Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har uraktlåtit att fatta beslut som hade varit nödvändiga för att göra den svenska migrationspolitiken långsiktigt hållbar."

Om vi bortser från den språkliga exhibitionismen, är det dock detta eviga "vi" som är mest provocerande. "Vi" ville inte se denna utveckling, "vi" var inte naiva och det är inte "vårt" fel. Ansvaret ligger i själva verket hos en tämligen begränsad elit, där Mikael Sandström i högsta grad ingår. Han är mycket noga med att hålla sig på denna lina som fortfarande är politiskt korrekt:

"Genom att vår politik avvikit från andra länders, har Sverige, som står för omkring tre procent av EU:s BNP, stått för 10–15 procent av asylinströmningen."

Det är inte den relevanta jämförelsen, utan att Sverige har mindre än 2 procent av EU:s folkmängd. Kostnaderna för både asylmottagande och kommande försörjning är enorma, men den största konsekvensen är den demografiska utvecklingen, där svenskar trängs undan från den enda yta som är deras egen. Föga förvånande leder hans vilja att inte trampa snett också till att fokus som vanligt blir fel:

"Värst är situationen för de ensamkommande barnen. Det är inte humant att afghanska barn som växt upp på flykt i Iran nu utvisas till Afghanistan, ett land där de många gånger aldrig satt sin fot. Det kan få tragiska konsekvenser att barn och vuxna blandas i boenden, på grund av frånvaro av ålderskontroller."

Visst, men man kan också tycka att Sveriges väl och ve åtminstone borde vara en faktor för svenska politikers överväganden. Ska vi ha en gräddfil för afghanska män utan asylskäl? Är en stor muslimsk närvaro positiv för vårt land? Att Mikael Sandström egentligen inte vill be om ursäkt eller riskera sin noggrant underhållna positionering blir än tydligare:

"De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer."

Och ändå använder du även här idiotuttryck som "rasister, populister och mörkermän" för att demonisera, när du helt har diskvalificerat dig själv från att fördöma någon. Vi får därefter ännu ett exempel på det mest tillåtna beklagandet:

"En av de mest hjärtskärande konsekvenserna av det migrationspolitiska haveriet är att familjer splittras."

Nej, den mest hjärtskärande konsekvensen är att Sverige raseras, dessutom genom en medveten politik av våra styrande. Familjerna som "splittras" har själva gjort det valet, långt utanför Sveriges gränser. Det är också tragiskt att det fortfarande är så mycket lättare att lyfta fram negativa konsekvenser för migranter än för det egna landet. Som den självgode opportunist han är, beskriver Sandström sedan ett vänstersvar på problematiken, mer utbildning, ett högersvar, lägre löner, och ett populistsvar:

"Populistsvaret är knappt ett svar, utan snarare en protest, som går ut på att huvuddelen av dem som i dag har uppehållstillstånd men inte är medborgare inte ska få vara kvar i Sverige. Det finns inga förslag på hur de faktiska problem som vi står inför ska hanteras och inte heller på hur denna massiva utvisningspolitik skulle kunna genomföras."

Nonsens. De som här kallas populister är precis samma människor som uppenbarligen har haft rätt hela tiden och med vars politik situationen inte ens skulle ha uppstått. Det är förstås inte heller omöjligt att genomföra "denna massiva utvisningspolitik", vilket som alltid kan göras genom administration och polishandräckning. Om nu dagens polisresurser skulle vara otillräckliga, får vi väl sätta upp en milis som sköter själva tvånget när ett sådant behövs.


Redan på 1980-talet fanns det människor som
varnade för denna förutsägbara utveckling.
De skulle demoniseras under de kommande 25 åren.


Om nu någon tycker att jag avfärdar Mikael Sandströms goda intentioner alltför lättvindigt, ser han till att understryka sin opportunism genom en typisk markering:

"Invandring är på många sätt berikande. Framgångsrika länder och samhällen är oftast också samhällen som har välkomnat invandring och impulser utifrån. Sverige skulle inte vara Sverige utan alla de tyskar, valloner, bosnier, chilenare, italienare, judar, turkar, romer, araber, polacker, perser, serber, afghaner, skottar, kroater och andra som genom århundradena sökt sig till vårt land."

Invandring har sett olika ut i olika tider och haft olika sorters påverkan. Säkerligen bidrog tyskarna och de berömda vallonerna på ett positivt sätt, men de var aldrig så många som man i dag gärna vill låta påskina. Den obekväma sanningen är att en viss invandring nog har varit mindre positiv och att vi på något sätt kanske skulle ha överlevt även utan ett stort arabiskt eller afghanskt inflöde.

Jag skulle inte ha godtagit en ursäkt från Mikael Sandström ens om han hade levererat en sådan. Han har gjort sitt och ska nu endast stå till svars. Han ska absolut inte tillåtas glida med in i en ny era och komma med ständigt uppdaterade utspel för att hålla sig vid makten. Om han verkligen hade skämts för sin gärning, skulle han nu vara alldeles tyst och hoppas bli bortglömd.




torsdag 1 december 2016

Osämjan och det verkliga problemet




Expressen har haft en relativt ambitiös och intressant artikelserie om situationen för och bland asylsökande. Mest intressant var den fjärde delen, kallad "Osämjan", som handlar om konflikter och trakasserier bland dessa asylsökande, inte minst eftersom de flesta som kommenterat helt verkar ha missat det viktiga. Där får vi bland annat möta en 22-årig afghansk kvinna, som av någon anledning kallas för "tonårstjej" i artikeln. Nästan alla afghaner som ingår i gruppen "ensamkommande" är förstås män, som alla känner till denna kvinna:
"Nya killar flyttar hela tiden in till orten. Det blir fler och fler att förklara ett nej för. De nya hajar till när de ser Sima och kommer fram direkt. Var bor du, när kom du hit, kan jag få ditt nummer?"

Planen var att denna Sima skulle få hit sin mor genom anhöriginvandring, men det är nu något mer komplicerat. För att skydda henne från afghanska män har hon placerats med två afghanska kvinnor, som dock tillhör en annan folkgrupp:
"De två kvinnorna är sunnimuslimer och strikt troende, Sima kommer från shiaislam. För kvinnorna hon bor med, upplever Sima, får alla små vanor hon har plötsligt representera hazarafolket i stort snarare än henne själv. De vakar över hur hon hanterar killars kontaktförsök. Trots att det inte hade behövts."

I huset där Sima bor har tydligen tidigare svenska hyresgäster bott, men de har tvingats bort eftersom det är lönsammare att hyra ut till Migrationsverket. Det innebär en viss förändring av området:
"En garagelänga på parkeringsplatsen har byggts om till provisorisk moské som fylls upp fem gånger om dagen."

Givetvis blir det också problem mellan shia och sunni:
"Böneledaren förklarar för oss att männen tidigare åkte till närliggande städer där moskéer med rätt trosinriktning ligger, men sedan deras gratis busskort dragits in åker de bara på helger. I garagemoskén får vi böcker på svenska som hänvisar till Islamguiden, en sajt som står det muslimska brödraskapet nära."

En okänd man ropar till Sima (som inte bär slöja) på gatan:
"Du börjar med att ta av sjalen, nästa gång tar du av byxorna."



Att man får en högre levnadsstandard i Sverige
innebär inte nödvändigtvis att man vill byta värdegrund.


Framför allt får vi i reportaget en bild av ständiga konflikter och trakasserier mellan de båda folkgrupperna pashtuner och hazarer. I dag kände Expressens ledarsida att det var dags att säga något om denna problematik och man visar upp just den blindhet inför det verkliga problem som jag inledningsvis nämnde. Vi kan läsa:

"Konflikter och hierarkier från hemländerna följer ofta med in på svenska asylboenden. Att blunda för det är att svika de utsatta."

"Människor som flyr från förtryck borde självfallet inte behöva utstå déjà vu i mottagarlandet."

Det är förstås ledsamt att människor utsätts på asylboenden, men man bortser här från det stora problemet, nämligen att alla dessa människor ska ut i det svenska samhället. Just nu väntar 36 000 afghaner på uppehållstillstånd, de allra flesta yngre män. Om de inte ens kan fungera med pashtuner, eller hazarer, shia eller sunni, på ett asylboende, är det inte svårt att föreställa sig hur väl de kommer att hantera den fina svenska mångfalden. Hur tror ni att de ser på svenskar som inte ens är muslimer?





De afghanska männen närmade sig Sima eftersom de utgick från att hon var "en dålig tjej", vilket helt enkelt grundades på att hon var själv. Vi kan fundera på hur de då ser på svenska kvinnor, och genom övergrepp på festivaler och annorstädes har vi åtminstone fått en liten bild av det. I länder som Afghanistan lever förstås folkgrupperna åtskilda, och kvinnorna måste täcka sig med burkor, men Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle där vi alla ska blandas och interagera fredligt med varandra. Naturligtvis kommer det som inte fungerar mellan grannfolk i Mellanöstern, Centralasien eller Afrika plötsligt att fungera mellan alla världens människor i Sverige.

De politiker och mediemänniskor som har hetsat fram denna utveckling har aldrig behövt förklara hur detta är tänkt att lösas och frågorna har inte ens fått ställas. Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Maria Ferm och alla de andra bär ett mycket tungt ansvar, men det blir ju vi andra som en dag kommer att få städa upp efter dem.





onsdag 30 november 2016

Nytt trams om SD:s mediepolitik


Oisin Cantwell


Ett inslag i Sveriges Radio, där Björn Söder (SD) talade om Polen med Birgitta Ohlsson (L), har i dag väckt en möjligen något påklistrad förfäran i medieetablissemanget. Det handlar som vanligt om att SD skulle vilja förfölja medier och avskaffa yttrandefriheten, och oron uttrycks också som vanligt av de som annars gärna angriper just fria medier. En av de som nu kände behov av att uttrycka denna rädsla var Aftonbladets Oisin Cantwell, som vanligen skriver om kriminalfall och borde hålla sig till det. Rubriken "Landets tredje största partis mediepolitik är skrämmande" visar ännu en gång att det är viktigt för dessa figurer att i vissa sammanhang framhålla att det handlar om ett "riksdagsparti" som är "tredje störst", och om exempelvis Kent Ekeroth uppmärksammas för någonting som anses olämpligt utnämns han av samma skribenter omedelbart till blivande minister. Oisin Cantwell säger sig först av allt vilja "bena ut" vad som sades i programmet, vilket tydligen innebär att omtolka det:

"Det är inte en helt enkel uppgift, då sverigedemokratiska är en speciell form av svenska där orden inte alltid betyder samma sak som för resten av oss. Så till exempel anklagade han Ohlsson för att hysa 'socialliberala värderingar' då hon försvarade grundläggande mänskliga rättigheter, pressfrihet och andra väsentliga ingredienser i den europeiska upplysningstraditionen."

Nej, i själva verket menade han att Birgitta Ohlsson blandade in sina egna värderingar i definitionen av exempelvis demokrati. Låt oss lyssna på programmet, ty detta är något av Björn Söders huvudpoäng och han har alldeles rätt:







Denna vilja att införa "värdegrund" som kriterium överallt är ett tämligen nytt fenomen, men ett mycket påtagligt sådant. SD anses inte tillhöra de demokratiska partierna, eftersom man vill begränsa asylinvandringen, medan Vänsterpartiet kan hylla och samarbeta med diktaturer och ändå få ingå där. Vi ser alltså hur demokrati inte längre handlar om olika sorters friheter och val, utan helt enkelt om värderingar. Det är festligt att höra hur Birgitta Ohlsson, när hon ska motsäga Björn Söder, inte kan låta bli att säga just "värderingar" vid varje tillfälle. Medan Birgitta Ohlsson hela tiden återkommer till "människorättsorganisationer", som har detta som uppgift, hittar Oisin Cantwell än mer suspekta exempel:

"Detta parti har utmärkt sig för en hel del sedan det förra året vann valet, bland annat genom att stifta nya lagar som fått EU-parlamentets talman Martin Schultz att förskräckt utbrista att utvecklingen påminner om en statskupp."

Som om Martin Schulz (rätt stavning) skulle ha någon som helst demokratisk legitimitet. Han blev som socialdemokrat vald till parlamentets talman av ledamöterna, efter en kohandel som gjorde kristdemokraten Jean-Claude Juncker till kommissionens ordförande. Det var en utnämning som påminner mer om en statskupp än några mediereformer i Polen. Till skillnad från honom är den polske presidenten faktiskt vald av folket. Cantwells beskrivning fortsätter:

"Journalister som inte rapporterar tillräckligt patriotiskt och regeringsvänligt har fått sparken och numera tillsätter och avsätter finansministern de högsta cheferna efter behag.
Den redaktionella friheten, av så stor betydelse i ett demokratiskt samhälle, är med andra ord inte mycket värd för Polens regering."

Ungern och Polen har länge lyfts fram i alla möjliga sammanhang där SD nämns, och Oisin Cantwell hänvisar självklart till samma uttalanden från Richard Jomshof och Kent Ekeroth som de flesta mediefigurer redan har gjort. Det märkliga i all denna oro, även om hyckleri är något av en paradgren i dessa kretsar, är att de föreställer sig att Sverige är någonting helt annat. Styrelserna för Sveriges Television och Sveriges Radio utses av, hör och häpna, den svenska regeringen. Dessa statliga medier har länge ansetts vara vänstervridna, men vi kan definitivt vara säkra på att en chef eller journalist omedelbart skulle försvinna efter att ha sagt något invandringskritiskt. SVT har till och med en extremt finkänslig ordlista på vilka uttryck som ska användas, där "invandrare" och rentav "svensk medborgare" ska undvikas, eftersom det skulle kunna få tittare att inte förstå att alla egentligen är svenskar.

Med tanke på hur statlig media i dag ser ut, där det är lika självklart att "Kakan" Hermansson deltar i en mängd program som att Mats Dagerlind inte gör det, och där mångkultur ska framhållas i de mest bisarra sammanhang, tror även jag att reformer behövs också i Sverige. Omplaceringar och nya riktlinjer skulle sannolikt leda till en större frihet och åsiktspluralism än vad som är fallet i dag. Det innebär inte nödvändigtvis att hårdföra nationalister tar över samtliga poster, utan snarare att vänsterperspektiv och kulturmarxism inte längre dominerar hela utbudet. Att de som har matat oss med lögner år efter år oroar sig för framtiden inger endast hopp hos oss andra.




Gellert Tamas och yttrandefriheten




På lördag skulle Gellert Tamas, tidigare mest känd för sina fantasier kring "apatiska barn" och nu för någon sorts granskning av "extremhögern", delta i ett samtal om sin bok "Det svenska hatet" på Akademibokhandeln. Detta evenemang har nu ställts in av Akademibokhandeln, med hänvisning till någon diffus hotbild, men tydligen har inga faktiska hot inkommit. Personligen tycker jag att Gellert Tamas är en ytterst osund figur, men jag tycker samtidigt att han absolut ska kunna presentera sin bok. Om det nu finns en hotbild, hade Akademibokhandeln kunnat snäppa upp säkerheten något och till exempel ha ett par vakter på plats.

Nu till det intressanta i denna historia. Samma personer ur kulturvänstern som ägnade veckor åt att kräva att bokförlaget AlternaMedia (som ger ut Nya Tider) inte skulle få delta på Bokmässan i Göteborg, är nu mycket upprörda över Gellert Tamas uteblivna boksamtal. Lika framträdande som DN var i mobben mot Nya Tider, lika aktiva är de nu i att förfäras av detta inställda evenemang. I dag ägnar Björn Wiman saken en hel krönika, med den från honom svårt hycklande rubriken "Exakt så här ser det ut när auktoritära rörelser börjar hota yttrandefriheten". Som ni förstår handlar det hela på något sätt om "värdegrund", och Wiman är fortfarande sur för att makarna Adelsohn erkände att de läste Avpixlat:

"Jag står fast vid att Lena Adelsohn Liljeroth var en anständig kulturminister. Men också vid att hennes uttalanden i DN-intervjun var ett symtom på en livsfarlig glidning längs en värdeskala, en glidning som nu går mycket snabbt."

Både Sverigedemokraterna och 1920-talet dras in i alstret, innan det blir dags för Gellert Tamas uteblivna framträdande:

"Det är också exakt så här det ser ut när de lågintensiva hoten kommer krypande: demagogiska nålstick, trakasserier, en och annan rökbomb, bränder… Det händer saker med hela samhället, som i förlängningen riskerar att leda till tystnad och självcensur."

Observera att inget hot, oavsett intensitet, ska ha inkommit och framför allt inte några rökbomber eller bränder. När det gäller röster som han själv ogillar, förespråkar Björn Wiman däremot just tystnad och censur.


Björn Wiman hetsar mot Nya Tiders
medverkan på Bokmässan.


Han deltog flera gånger i morgonsofforna för att förtala Nya Tider och skrev i DN bland annat om Bokmässan:

"Men den här tidskriften står för en vedervärdig ideologi som man med gott samvete kan hålla borta från anständiga sammanhang."

I själva verket står Nya Tider inte för någon ideologi, inte heller "nazismen" som Wiman lyckades nämna sju gånger i ett inslag, men det intressanta är den eviga upprepningen av ordet "anständig", som alltså är kriteriet för om något ska få synas eller ej. DN:s ledarskribent Amanda Björkman har i dag också kommit ut som en stor vän av pressfriheten:



När Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk syntes några minuter i SVT var frågan om yttrandefrihet tydligen mycket mer komplicerad, och hans medverkan gjorde enligt Björkman sändningen till "en fars". Oroad över det inställda samtalet med Gellert Tamas är också den ökända yttrandefrihetshataren Kristina Lindquist, som på DN Kultur har gjort ett antal utfall mot Nya Tider. För bara en månad sedan fick vi angående både SD och Nya Tider veta att:

"Men den som tar en debatt med högerextremister säger faktiskt med den handlingen att hen är beredd att lyssna till sådana argument, vilket i sig är en normalisering av det otänkbara. Att ta den debatten är att gå in i ringen och säga till fascisten: Jag erkänner dina premisser, nu börjar vi."

Kristina Lindquist är inte mycket för debatt i något sammanhang. Min ordinarie profil på Twitter har hon blockat sedan länge, och när jag från en alternativ profil ställde frågan varför dagens händelse är en tragedi medan Nya Tider ska stoppas, blev reaktionen omedelbar:




Avslutningsvis vill jag ännu en gång påpeka att jag tycker att Gellert Tamas kan få ha ett samtal om sin bok utan att någon hänsyn ska tas till verklig eller påstådd hotbild. Vad jag vill belysa i detta inlägg är som så ofta etablissemangets hyckleri i dessa frågor. Att vilja skydda det man gillar och tysta det man ogillar är en föga principiell hållning. Jag kan tycka att Gellert Tamas sprider lögner och "vedervärdig ideologi", men det skulle vara alltför pinsamt att därför kräva att han inte ska få framträda i en bokhandel. Ovan nämnda mediemänniskor verkar på allvar tycka att det som de själva ogillar på något universellt plan är oacceptabelt och de är uppenbarligen helt blinda inför det faktum att andra människor kan ogilla någonting annat, som inte för den skull måste förbjudas. Det som ni tycker är anständigt kanske jag tycker är oanständigt, även om jag inte använder den typen av känslouttryck. Intressant nog har ingen av dessa mediemänniskor nu stått för åsikten att endast staten kan vara ett hot mot yttrandefriheten eller att Akademibokhandeln är en privat aktör som ska få göra som de vill, vilket var ett vanligt förekommande argument kring Bokmässan.

I september skrev Pascalidou under ett upprop för
att stoppa Nya Tiders medverkan på Bokmässan.


Det är mycket sådant i dessa dagar. Alla ska få vistas på Grand Hôtel, fram till den dagen då SD förlägger ett evenemang där och vi plötsligt ser protester och hot om bojkott. På samma sätt tycker vänstermänniskor att kritiken mot deras hyllningar av Fidel Castro är överdriven, trots att vi vet att de skulle bli rasande om någon moderat eller sverigedemokrat hyllade exempelvis Augusto Pinochet. Dessutom är det i dag de etablerade medierna som verkligen utgör ett hot mot det fria ordet. Främst genom att trumpeta ut samma budskap i kombination med ekonomisk styrka, men också genom att verkligen förespråka att röster med andra budskap tystas.