söndag 20 maj 2018

Marie Centerwall (S) funderar kring inflödet


"Det blir en konstig debatt om striktare regler och hur många vi kan ta emot. I stället borde det handla om hur alla 290 kommuner kan hjälpas åt för att skapa en bra integration. Idag har vi en enorm missmatch med tomma bostäder på vissa håll medan jobben skapas någon annanstans, det är inte en bra förutsättning för integration. Det är ett generalfel."
ETC



ETC intervjuar ett par kommunpolitiker, och i Bollnäs ger kommunstyrelsens ordförande Marie Centerwall (S) oss förklaringen till varför asylinvandringens volymer inte spelar någon roll. Uttalandet är egentligen fantastiskt och jag skulle gärna se det utvecklas. Många skulle snarare se det som naturligt att bostäder står tomma just där inga arbeten finns, men för en socialdemokrat är det kanske någon sorts märklig slump som politiken borde rätta till. På samma sätt finns en bostadsbrist i storstäderna, eftersom många söker sig till dessa för arbete. Möjligen vill hon se att man bygger mer på dessa platser, men som socialdemokrat kan hon lika gärna mena att man borde "skapa" fler jobb där bostäderna finns.

Enligt Cederwall behövdes rentav de där 163 000 som många andra såg som en absurditet:

"Om alla kommuner hade hjälpts åt 2015 hade det stora flyktingmottagandet inte varit något problem egentligen. Det är ju arbetskraft som kommer och alla kommuner behöver påfyllning."

Här skulle jag vilja ifrågasätta huruvida alla kommuner verkligen behöver "påfyllning", särskilt eftersom alla kommuner tydligen behöver "hjälpas åt". Visst, jag inser att hon skulle kunna förklara att det blir för många i exempelvis Södertälje, som borde hjälpas av, säg, Vellinge, men jag tänker påstå att en mängd kommuner verkligen inte behöver någon sådan påfyllning alls. Vi har nämnt Södertälje, men skulle kunna räkna upp Malmö och en mängd andra. Om vi för enkelhetens skull fördelar de där 163 000 jämnt över landets 290 kommuner skulle varje kommun få 560 asylsökande. Finns det någon kommun som har en så skriande brist på arbetskraft att detta inflöde krävs? Kanske inte ens Bollnäs. Framför allt är det inte arbetskraft som kommer, utan personer som med tiden eventuellt kommer i arbete, men efter ett antal år och fortfarande i lägre grad än befolkningen som helhet.

Någonstans vet Centerwall, och en kristdemokrat i Markaryd, detta:

"Både Bengt Germundsson och Marie Centerwall är också kritiska till att kommunerna fått bära stora delar av kostnaden för etableringen, som egentligen ska ligga på staten."

Nu har vi rört oss en bit från påfyllningen av arbetskraft som alla kommuner behövde. Centerwall fortsätter att beklaga kostnader och, lika motsägelsefullt, att de behövda personerna inte kommer i arbete:

"Arbetsförmedlingen har inte haft samma incitament som vi att ­verkligen satsa på att få folk i arbete. De kan ju bara lyfta ut alla nyanlända som inte kommit i arbete efter två år och flytta dem till kommunernas försörjningsersättning så är problemet ur världen för dem."

Och en lokalpolitiker kan posera för hög invandring, men kräva ersättning från staten för att betala inflödet till den egna kommunen. Jag visste inte heller att det fanns någon som fortfarande tror på Arbetsförmedlingen som en aktör för att förmedla arbeten, men Centerwall är tydligen en av dem. Samtidigt verkar hon inte riktigt förstå marknadsmekanismer:

"Och den privata marknaden har inte heller funkat. Vi har haft några bemanningsföretag som varit här och vänt i dörren när de insett att det inte finns någon större marknad i Bollnäs. Men det är ju just här de behövs, där det är som svårast att få jobb."

Ett privat företag som tvekar bara för att det inte finns någon större marknad? Ja, kära politiker, det är något av en grundbult för vinstdrivande företag som behöver sälja produkter eller tjänster. Ett bemanningsföretag lär inte satsa särskilt på Bollnäs för att det är svårast att få jobb där, vilket just beror på att det inte finns en marknad, alltså företag som vill anställa och betala bemanningsföretaget. Precis som bostäder och arbeten, hänger dessa bitar ihop.

Om Marie Centerwall känner att staten inte betalar kommunerna länge nog och att det är alltför svårt för både Arbetsförmedlingen och privata bemanningsföretag att skaka fram arbeten, kanske hon skulle fundera på om det trots allt möjligen finns en gräns för hur många vi kan ta emot. Hon får gärna även dämpa retoriken kring hur det handlar om arbetskraft som behövs i alla kommuner.



lördag 19 maj 2018

Lena Mellin intervjuar Jimmie Åkesson




I dagens Aftonbladet intervjuar Lena Mellin, som lite obegripligt där ses som en tung politisk analytiker, Jimmie Åkesson. Det finns ett par svar och frågor jag skulle vilja kommentera.

Åkessons första svar gäller vad man förväntar sig vid kommande val:

"Jag tror att det är fullt möjligt att vi blir näst störst eller störst. Vi kommer att ha tre stora partier efter valet och vi kan vara det största."

Även om jag ofta skulle vilja att Åkesson var mer offensiv, visar han här ett av de typiska drag som på sitt sätt också är beundransvärda. Nämligen en sorts ärlighet, närmast en ödmjukhet, där han verkligen besvarar en fråga med vad han faktiskt tror, snarare än det som skulle vara det mest perfekta, alltså det vi vanligen kallar "ett politikersvar". Han skulle kunna ha sagt något om "vind i seglen" och att man absolut avser att bli störst och regera, men väljer alltså detta svar. Det är å andra sidan helt självklart att SD tillhör de tre stora och att det är fullt möjligt att bli störst eller näst störst kan knappast någon bestrida. Jämför med FI, som alltid absolut kommer att komma in i riksdagen, eller övriga partiledares ständiga referenser till vilken fart det är i valrörelsen och vilket stöd man upplever, när opinionssiffrorna i själva verket är usla.

Ovanstående svar är inte det bästa exemplet på vad jag menar med denna ärlighet, då den har kunnat noteras i många sammanhang. Det finns nackdelar med detta drag, som exempelvis hur lätt människor har kunnat skämta om alla gånger ett svar har inletts med "Jag vet inte".

Därefter kommenteras samarbetet med Dansk Folkeparti:

"De har ju erfarenhet av den roll som vi nu får mer av. De har varit underlag till regeringar i många år och vet hur det har varit. Det är erfarenheter som vi kan dra nytta av så klart. Det är ett sätt att förbereda sig på vad som händer efter valet."

Detta är lite intressant, eftersom förhållandet till just DF var ett argument för att välja det som i min mening är "fel" grupp i Europaparlamentet. För mig var det vid tiden obegripligt att man valde en grupp dominerad av UKIP, en sorts enfrågeparti som nu fått sin vilja igenom och utraderats, och med medlemmar som den italienska Femstjärnerörelsen. Jag tycker förstås att gruppen Nationernas och friheternas Europa är det självklara valet, med ideologiskt drivna nationalister som Front National, Vlaams Belang, FPÖ och det italienska och nu mycket framgångsrika Lega.

Att SD:s val då främst motiverades med att man liksom inte ville stöta bort Dansk Folkeparti, som tydligen deklarerade att ett samarbete med partier som FN skulle ses som oacceptabelt, gjorde irritationen större, då DF är marginellt på europeisk nivå och dessutom självt tillhör gruppen Europeiska konservativa och reformister.

I Åkessons svar får vi åtminstone en förklaring till varför just detta samarbete värderas, då det är alldeles sant att DF länge har haft den roll som nu kan bli SD:s, alltså som stödparti till en borgerlig regering. Den situationen är inte jämförbar med Front Nationals, som genom valsystemet helt saknar inflytande på nationell nivå, även om man styr ett antal kommuner, och det fortfarande kontroversiella Vlaams Belang, som dessutom har haft ett antal svaga valresultat. Å andra sidan, och det är en stor sida, ingår FPÖ i Österrikes regering, och Lega ser ut att komma att göra detsamma i Italiens. Att vara en jämbördig koalitionspartner är ju inte nödvändigtvis sämre än att vara stödparti utan formella poster.


Stora valframgångar för Matteo Salvinis Lega,
som nu sitter i regeringsförhandlingar.


Sedan kommer en sådan där fråga från Mellin som gör att jag ifrågasätter hennes kompetens som analytiker:

"Det ser trots allt ut som ni går mot ännu en mandatperiod utan inflytande. Hur känns det?"

Vad talar för det? Här misstänker jag att Mellin helt enkelt tar övriga partiers uttalanden på allvar, vilket man i detta sammanhang definitivt inte ska göra, allra minst Ulf Kristerssons och hur han utmålar den så kallade "Alliansen". De enda scenariorna jag kan föreställa mig där SD helt skulle sakna inflytande är antingen en ny decemberöverenskommelse, vilket nog är uteslutet, eller en faktisk koalition mellan M och S, vilket inte är omöjligt. SD kommer antingen att få inflytande som samarbetspartner till en moderatledd regering, eller genom att avgöra varje omröstning där de traditionella blocken är oeniga. Frågan "Hur känns det?" är hånfull, men framför allt enormt barnslig och anses till och med fånig i sportsammanhang. Åkessons svar är som vanligt nyanserat, här möjligen i lite väl hög grad, då frågan borde ha avfärdats som det nonsens den var.

Lite senare blir Mellins fråga något lögnaktig, Åkessons svar är bra, även om han inte verkar känna till vad som faktiskt sagts:

"Mattias Karlsson meddelade nyligen att ni inte skulle ställa några krav alls utom att Centern inte skulle få inflytande över integrationspolitiken.
– Det kan jag inte alls tänka mig att han sagt. Det låter väldigt konstigt. Vår ambition är att få ut så mycket som möjligt för våra väljare. Det är inte orimligt att vi får inflytande i proportion till vårt väljarstöd."

I själva verket skrev Mattias Karlsson på DI Debatt:

"Sverigedemokraterna kommer med andra ord inte att stödja någon regering som verkar för en ökad invandring till Sverige. I klartext innebär det att Sverigedemokraterna inte kommer att ge sitt stöd åt en regering där Annie Lööf får inflytande över migrationspolitiken."

På samma sätt som man inte kommer att ge sitt stöd där MP får inflytande över migrationspolitiken. Det kan förstås ses som ett lite väl mjukt formulerat krav, och jag är fortfarande inte imponerad över kravet att Moderaterna ska bedriva sin egen migrationspolitik. SD kan mycket väl bli största parti och kan driva en hårdare linje. Å andra sidan är jag knappast någon taktiker, så denna positionering förstår de inblandade säkert bättre än jag.

Sedan kommer en fråga som är så aktivistiskt och infantilt formulerad att jag häpnar, trots att jag är medveten om vem som ställer den:

"Ditt parti vill att det ska vara förbjudet att tigga och att gömma papperslösa. Går det att förbjuda fattigdom och medmänsklighet?"

Fullständigt häpnadsväckande att en politisk reporter verkligen använder ordet "papperslösa", men framför allt upprepar det patetiska talet om att inte kunna "förbjuda fattigdom" eller "medmänsklighet". Att uppehålla sig illegalt i landet är just illegalt och att medverka till det borde kunna bestraffas precis som vilken annan medhjälp till brott som helst. Det skulle vara utmärkt att förbjuda fattigdom, och medmänsklighet bör inte bestraffas, men det har förstås ingenting med de faktiska frågorna att göra.





Därefter ska Åkesson kommentera utmanaren Alternativ för Sverige, och huruvida det är bra eller dåligt för SD:

"Både och. Bra för att vi utmanar Moderaterna och Socialdemokraterna om att styra det här landet, det är där vårt fokus. Alla hänger inte med på den resan. Då har de här bråkstakarna som vill bromsa vår utveckling någonstans att ta vägen och vi slipper dem."

Han menar vidare att det nya partiet nästan enbart består av personer som SD uteslutit eller som står långt ner på valsedlarna, och fortsätter:

"Det dåliga är att de och Medborgerlig samling skulle kunna skrapa ihop några promillen eller någon procent som avgör till det ena eller andra blockets fördel i riksdagen. Det kan vara direkt skadligt om man tycker som vi gör."

Åkesson är förvisso politiker och har ett eget parti att försvara, men detta tycker jag var onödigt fult och lite märkligt. Det är SD:s egen uteslutningsiver, där man rentav uteslöt hela ungdomsförbundet, som är ett av skälen till att alternativ bildas. Att beskriva de som har bildat det nya partiet som "bråkstakar" som man "slipper", är ett lite väl föraktfullt sätt att se på de i många fall duktiga personer som tidigare kanske länge stött SD. Ett annat skäl till att många söker ett alternativ är förstås att man tycker att SD har anpassat sig alltför mycket till etablissemanget, och lägger sig lite väl platt för allianspartierna, och jag vidhåller att SD behöver en utmanare för att hålla linjen och att ett radikalare alternativ skulle vara välgörande för hela politiken, även för alla de som kommer rösta på SD.

Märkligheten består i talet om att alternativen skulle kunna "avgöra till det ena eller andra blockets fördel". Rimligen skulle rösterna på AfS annars nästan uteslutande gå till SD, och det är förståeligt att Åkesson vill undvika ett sådant bortfall, men vad har det med blocken att göra? Jag undrar som vanligt på vilket sätt det spelar roll om "De rödgröna" får 39,4 procent och "Alliansen" 40,2, men lite sifferexercis kan möjligen förklara tankegången. Den traditionella "Alliansen" har nu 40,0 procent och är därmed något större än De rödgröna, som hamnar på 38,5. Mer relevant i sammanhanget är kanske då vad M+L+KD+SD skulle bli, vilket är 50,6 procent. Dock skulle KD hamna utanför riksdagen och läget blir känsligare, då M+L+SD får 47,1, jämfört med samtliga rödgröna, där Centerpartiet anslutit sig, som får 46,6 procent. Är denna övning meningsfull och är alternativen ens realistiska?

Grafik: Samtiden


Jag tror inte det, men i SD:s partiledning finns det sannolikt personer som tänkt längre och djupare än jag på detta, och dessutom har större insikt i spelet. Ett vänsterblock med Centerpartiet är förstås en möjlighet, med tanke på Annie Lööfs opålitlighet, men samtidigt ligger även Miljöpartiet kring riksdagsspärren. Själv tycker jag absolut att den som vill rösta på AfS helt enkelt ska göra det.

Mot slutet kommer man in på Ulf Kristersson, och det är egentligen intressantare. Jag lyssnade på hela hans anförande från Moderaternas senaste kongress och förvånades av hyckleriet kring just regeringsbildningen. En stram migrationspolitik utlovades, samtidigt som han ett par dagar tidigare hade markerat avstånd mot SD genom tal om "grundläggande värderingar". Han framhöll hur fantastiskt det var att alla allianspartier var eniga om att det inte skulle bli ytterligare en rödgrön mandatperiod, vilket dels borde vara en självklarhet, dels knappast har visats i handling tidigare.

Festligt nog har han själv varit tvungen att ta avstånd från Centerpartiets migrationspolitik, och inte minst deras ja till de där 9 000 specialafghanerna, men han ville under talet betona att man å andra sidan var enig om "integrationspolitiken". Svammel, motsägelser och hyckleri, alltså. I det vi nu ser skulle faktiskt det mest logiska, vilket kanske redan planeras, vara den där breda koalitionen mellan M och S. Vi andra får väl helt enkelt rösta på SD eller AfS, och överlåta taktiserandet åt de som är mer lagda åt det hållet.




torsdag 17 maj 2018

Socialdemokraterna och medelpunkten


Solen i svensk politik är ännu inte störst,
men allt roterar kring den.


Det är inte utan en viss skadeglädje jag noterar det som nu sker inom Socialdemokraterna. Någonstans förstod även partiledningen att "Mitt Europa bygger inga murar" må låta bra på ett torg, men att 163 000 asylsökande per år är mer svårhanterligt i verkligheten. Framför allt misstänkte man att det sannolikt inte leder till några valframgångar. Följaktligen svängde man nyligen och yttrade rentav att en nivå kring 30 000 per år nog är lite väl mycket även det. Den nya linjen kritiserades dock av samtliga fem så kallade "sidoförbund", från SSU till Tro och Solidaritet, en utveckling som beskrivs som en mycket allvarlig spricka.

Samtidigt visar de interna kritikernas kommentarer precis det som jag har påtalat många gånger förut, nämligen att SD har blivit politikens centrala utgångspunkt, som alla förhåller sig till på olika sätt. I går skrev Expressen att över 100 folkvalda socialdemokrater "överväger" att lämna partiet, enbart på grund av den nya linjen i migrationspolitiken. Deras kommentarer är talande:

"Partiet har fallit för SD"

"S kör nu den bruna SD-sörjan"

"S måste ta sig samman och bestämma sig för om det är ett borgerligt parti för medelklassväljare eller ska våga ta den ideologiska striden med SD om arbetarna"

Både moderater och socialdemokrater försöker inför valet att framställa sig som ansvarstagande på migrationsområdet, men det är uppenbart vilket parti som egentligen anses stå för den invandringskritiska linjen. Det är å andra sidan inte orimligt, eftersom de båda maktpartierna sannerligen har visat att de inte är att lita på.

Jag vill understryka att jag själv inte är medlem i SD, inte har någon anledning att försvara partiet, och är kritisk även till deras liberalisering, triangulering och anpassning. Det inledande talet om solen handlade mer om rotation än om någonting som lyser över mänskligheten.

Någon som är mycket bekymrad över sprickan inom Socialdemokraterna är förstås Anders Lindberg, vars önskemål om maximerad asylinvandring är välbekant. Han kommenterar de där övervägda avhoppen på ett lite märkligt, men mycket socialdemokratiskt, sätt:



SD brukar av motståndare sägas uppvisa ett sektliknande beteende, men jag vet inget parti som talar så mycket om "rörelsen" som Socialdemokraterna. Det är historia, traditioner och anekdoter om Tage Erlander hela vägen. Man kan lite hånfullt säga att det skulle bli lättare att hålla ihop partiet när det når nederländska och franska nivåer, alltså kring 7 procent, men framför allt skulle sannolikt även en utebliven svängning kring migrationen skapa konflikt.


Cecilia Modig, tidigare "politiskt sakkunnig"


I dag kände sig Cecilia Modig, politiskt sakkunnig i migrationsfrågor på 1990-talet hos migrationsminister Pierre Schori, manad att på Aftonbladets debattsida konstatera att "SD har fått debatten om migration dit de vill". Hon inleder med den där lite opportunistiska hållningen, där man erkänner att det kanske inte var så bra när all debatt var tystad heller:

"Det finns två sätt att begränsa sitt synfält och förenkla komplicerade problem: Att inte se skogen för bara träd eller att inte se träden för bara skog. Det offentliga samtalet om migration var under lång tid nästan besatt av det förra. De enskilda flyktingödena, människor som av fullt begripliga skäl valde att lämna sina hemländer för att söka uppehållstillstånd här och som fick avslag på grund av att de saknade de asylskäl som lagen medger, dominerade totalt i alla medier."

Jo tack, jag minns mycket väl de ständiga snyftartiklarna, där relevant information undanhölls och varje utvisning var någonting fruktansvärt, genomfört av omänskliga tjänstemän. Dessa förljugna reportage förekommer fortfarande, men är färre.

Cecilia Modig går sedan över till varför SD har fått som man vill, nämligen att debatten har svängt till att endast handla om skogen:

"Ingen kvällstidning eller annan media upprörs lägre över enskilda flyktingöden. Det är nu fullt möjligt att tala om asylpolitik som om det gällde ting inte människor."

Det finns dock en avgörande skillnad. När vi talar om samhällsfrågor och politik, måste vi se till den större bilden, vilket också är odramatiskt i en mängd andra frågor. Politiker ska inte titta på det där enskilda trädet, utan fundera över hela skogen och hur den utvecklas.

Det är när Modig sedan ska övergå till att "bemöta några påståenden som fått fäste i opinionen", ett populärt grepp som tidigare ofta kallades att bemöta "myter", som det blir infantilt på allvar. Det första som ska bemötas är att integrationen skulle ha misslyckats, där vi bland annat får veta:

"Sverige skiljer sig från många andra länder när det gäller syn på äldre människor. De som erbjuder sin plats på bussen till mig som 72-årig resenär är med få undantag invandrarungdomar. De kanske skolkade från den lektion om 'svenska värderingar' där de skulle ha lärt sig att i Sverige reser vi oss inte för gamla i bussen, vi tittar ned i våra mobiltelefoner och struntar i dem. Eller vad tror du, Ebba Busch Thor?"

Det var kanske lite generaliserande? Även jag tror ju att vi är individer och att det finns svenskar som reser sig för gamla i bussen, men de integrationsproblem vi talar om ligger på en annan nivå. Det har varit populärt att håna svenska värderingar på detta sätt, men kanske har de ändå haft någon del i landets utveckling, som gör att den skiljer sig från Iraks och Somalias? Uppenbarligen förstår Cecilia Modig inte att debatten handlar om att motverka fenomen som tvångsäktenskap och hedersmord.

Nåväl, hon försöker sedan nyansera och verka förnuftig, men det blir ändå något förljuget:

"Att mycket återstår att göra när det gäller integrationspolitiken kan väl alla vara överens om. Men det är stötande när politiker säger sig vilja förbättra integrationspolitiken samtidigt som de förespråkar sådant som alla vet kraftigt försvårar integration: Tillfälliga uppehållstillstånd och kraftigt begränsad anhöriginvandring."

Att "alla vet" någonting är sällan ett gott argument, och i detta fall kan exemplen verkligen ifrågasättas. Man kan föreställa sig att ett tillfälligt uppehållstillstånd skulle göra någon mindre benägen att gå upp i det nya landet, men å andra sidan är det långt ifrån alla med permanenta sådana som skulle vilja göra det heller.

Påståendet att anhöriginvandring är avgörande för integrationen är mycket vanligt, och jag vänder mig emot det. Tanken är att individen inte kan integreras eftersom den går och oroar sig för att släktingar i hemlandet är utsatta, men det är sannerligen ingenting som "alla vet". Man skulle lika gärna kunna hävda att det är bättre för integrationen om släkten inte är i Sverige, så att individen är fri och motiverad att interagera med svenskar, inte heller något som någon vet.

Påstående nummer två som ska bemötas blir "Sverige har nu fått en reglerad invandring till skillnad mot den naiva öppenhet som rådde under tidigare regeringar", vilket får mig att tänka på Erik Ullenhag och hans egenproducerade "myter". Jag vet att Sverige i modern tid formellt har haft en reglerad invandring, men det är nivån på denna legala invandring som diskuteras. Att det finns ett regelverk spelar mindre roll när det varje år delas ut tiotusentals uppehållstillstånd. Dessutom sätts detta regelverk ofta ur spel på olika sätt, där hanteringen av de afghanska männen kanske är det tydligaste exemplet. Om varken identitet eller nationalitet behöver bevisas, kan man ifrågasätta hur reglerad politiken är. Att regeringen dessutom uppfinner ett tämligen bisarrt undantag inom denna grupp gör inte saken bättre.





När "SD har fått rätt. Numera tycker alla som SD" ska bemötas blir det nästan lika infantilt som bussexemplet, och än mer tröttsamt:

"SD har alltid hävdat att vi har massinvandring till Sverige som utgör ett hot mot svenska värderingar. De har alltid hävdat att muslimer är terrorister och våldtäktsmän. Detta trots att den värsta terroristen i Norden var en blond norsk gutt som kallade sig korsriddare och såg som sin uppgift att rädda oss från muslimerna."

Suck, vi tar det igen. Anders Behring Breivik är närmast unik, just genom att vara en icke-muslim som utförde ett dåd av den typen. För medierna och deras apologeter är det ju en mycket fördelaktig händelse, men den skedde alltså i ett annat land för sju år sedan. Strax före dess hade vi i Sverige Taimour Abdulwahab och mer nyligen Rahmat Akilov. Om vi inkluderar resten av världen, eller varför inte bara Europa, är exemplen och offren enormt många fler. Det innebär fortfarande inte att "muslimer är terrorister", vilket förstås de flesta inte är, men det innebär att en islamisk närvaro uppenbarligen medför terrorism. Att SD har varit konsekvent, till skillnad från exempelvis M och S, i sin syn på asylinvandring är inte nödvändigtvis någonting att förakta.

Det fortsätter att vara direkt fånigt och givetvis felaktigt:

"I en svensk kommun sitter en organiserad nazist i fullmäktige. Han kom in på ett SD-mandat. SD svär sig fria. En ren tillfällighet kanske? Det kunde lika gärna vara en liberal som efter att ha blivit invald bekänner färg som nazist? Är det någon som tror på det?"

Så gick det överhuvudtaget inte till när NMR fick mandatet ifråga. Det var inte någon som "bekände färg", utan en extern person som kunde bli invald eftersom SD inte hade låst sin lista. Ja, en ren tillfällighet som i princip lika gärna kunde ha skett på Liberalernas lista. Den tidigare "politiskt sakkunnige" fortsätter analysen:

"Det officiella SD är inte nazister. Men de tycker till exempel att den som hjälper en papperslös ska åtalas. Ett angivarsamhälle där en sjuksköterska som hjälper ett barn utan papper ställs inför rätta? Blir det bra så?"

"Papperslös" och "utan papper". Har Cecilia Modig redan glömt att hon påtalade att invandringen formellt är reglerad, vilket vi andra förstår innebär att utvisningsbeslut ska följas. Det är en lagstiftning som inte skapats av "nazister".

Kan vi lära oss någonting av Cecilia Modigs inlägg? Möjligen att det inte nödvändigtvis är genier som sitter på inflytelserika positioner och att det är en av förklaringarna till många av Sveriges problem. Jag vill upprepa att Socialdemokraternas oförmåga att attrahera intelligenta personer är ett demokratiskt problem, eftersom partiet av någon anledning förblir stort, oavsett om partiledaren heter Mona Sahlin, Håkan Juholt, Stefan Löfven eller inte ens skulle finnas.




tisdag 15 maj 2018

Anders Lindberg möter Henrik Schyffert




Man brukar i de klicksökande medierna gärna sätta underrubriken "Ni kan inte ana vad som hände sedan", men när ni ser den rubrik jag satt är det nog inte särskilt svårt att föreställa sig vad det hela ska mynna ut i.

Anders Lindbergs rubrik är för övrigt ovanligt fantastisk och lyder "Hitler är inte i studion och kan försvara sig". Så brukar det förvisso vara av naturliga skäl, men texten kommer alltså inte att handla om Adolf Hitler, utan om Jimmie Åkesson och ett antal vanliga människor med kritisk inställning till den förda invandringspolitiken. Visst, Anders Lindberg är ökänd för sina märkliga krönikor och svårslagna förmåga att ha fel, men även han borde vid det här laget ha lärt sig att dra Hitler-kortet är så gammalt och förkastat att det till och med har fått namnet Godwins lag. Principen formuleras:

"Allteftersom en diskussion på nätet växer, närmar sig sannolikheten för en jämförelse med Hitler 1."

Man brukar också lägga till att den som först gör jämförelsen i en debatt är den som förlorar, och här lyckas Anders Lindberg alltså använda greppet som första ord i rubriken. I dag vill han berätta om allt det viktiga han har lärt sig genom Henrik Schyfferts föreställning "Var inte rädda":

"Jag lämnade Scala med lätta steg, ett stycke vällagad politisk snabbmat rikare. Men även med en känsla av saknad. Schyffert skämtade om rasister, Sverigedemokrater och nättroll som om det var helt okej att göra det. Så är det inte längre."

Det är uppenbarligen inte bara "okej", utan belönas fortfarande rikligt, trots att det känts utnött under en längre tid. Vi ska komma ihåg att Schyffert alltså hade framgångar under 1990-talet som del av en komikergrupp, där han själv kanske var den ende som aldrig var rolig. Många år senare, tämligen bortglömd, gjorde han genidraget att uttala sig positivt om asylinvandring. Att det kändaste exemplet var en synnerligen infantil jämförelse mellan invandringens kostnad och vad en individ betalar för pizza och Netflix spelade mindre roll, då positioneringen var det som skulle belönas. Det är väl inte heller många som verkligen anser att Malena Ernman bidrar med de skarpaste analyserna på området, men priserna haglar och inbjudningarna med dem.




Lindberg känner alltså att det inte längre går att skriva vad som helst, "skämta", om dessa fiender:

"Idag patrullerar Sverigedemokraternas åsiktspoliser det politiska samtalet."

Så kanske det känns i isolatens rättänkande kretsar, men jag tror snarare att allt fler inte bara sympatiserar med just SD, utan överhuvudtaget har tröttnat på lögner, pekpinnar och tillrättavisningar från etablissemanget. I dag finns ju också de tekniska möjligheterna att delta i det politiska samtalet på exakt samma villkor som en Alexandra Pascalidou eller Anne Ramberg. I det förra inlägget tittade vi ju på hur jag hade möjlighet att på ett i mitt tycke civiliserat sätt föra en diskussion med självaste ärkebiskopen, det som Lindberg alltså ser som att "patrullera det politiska samtalet".

Inställningen är märklig. Är man opinionsbildare, debattör eller vad man nu vill kalla sig, är det väl oerhört mycket mer stimulerande att kunna få höra motröster? Föra en debatt? Nåväl, jag vet att mången vänstermänniska skyr det som pesten, dels för att de egna argumenten är svaga, dels för att det känns obehagligt att det ens finns människor som tycker annorlunda än en själv.

Vi kommer sedan till vad åtminstone Lindberg själv nog ser som någon sorts koppling till Schyffert och Hitler:

"Som när programledare i radio numera regelmässigt avbryter och betonar saker som 'SD skulle nog inte själva kalla sig rasister' eller 'SD är inte här och kan försvara sig'. Inget annat parti behandlas med sådana silkesvantar. Men tusen arga fejkkonton i sociala medier kan ju inte ha fel?"

Nonsens. Sådana påpekanden görs ofta, om de mest skiftande personligheter, och det är egentligen inte orimligt. Desto mer bisarrt är att man så ofta faktiskt har en debatt om exempelvis SD, där panelen består av tre personer som avskyr partiet och på olika sätt vill förklara hur och varför.

Jag minns mycket väl hur fullständigt groteskt det såg ut inför Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg för ett par år sedan. Dag efter dag, med panel efter panel, som på olika sätt ville fördöma den där tidningen de inte ens hade läst. Sofforna bestod i vanlig ordning av tre till fyra personer, varav ingen representerade tidningen som skulle diskuteras. Ett undantag skedde, som i sin tur nästan blev märkligare än det vanliga upplägget.

Tanken var att Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk faktiskt skulle få delta och då debattera mot Henrik Arnstad, av alla människor. Det var av någon anledning under Arnstads värdighet, vilket ledde till att Suk först fick intervjuas via länk från en plats, varpå Arnstad skulle bemöta det hela i studion. Situationen blev inte mindre komisk av att Arnstad dessutom inledde med att förklara att han inte ville tala om Nya Tider. Se gärna inslaget här:






Märkligast, och kanske mest talande, var mediefigurernas reaktioner efteråt. De var nämligen förfärade över att Vávra Suk överhuvudtaget fick tala i tv. Bland de mest upprörda var föga förvånande DN:s Peter Wolodarski:


Egentligen ett häpnadsväckande resonemang. SVT får kritik för att ordet fördelas i opartisk anda, dessutom utan att tittarna fick ordentliga pekpinnar, vilket i sin tur innebar att allmogen lämnades i sticket. Att Wolodarski dessutom inte ens känner till namnet på det han upprörs över säger kanske också något. Det är i detta sammanhang vi ska förstå Anders Lindbergs sorg över att något har gått förlorat. Numera kan tydligen en huvudperson själv få tala, dessutom helt utan att det fördöms ordentligt av en rejäl panel. Ärligt talat tror jag att en hel del av kritiken som då framfördes mot SVT egentligen bottnade i att Henrik Arnstad är så fruktansvärt usel att den betydligt mer begåvade Vávra Suk hade öppet mål.

Om vi återgår till den senast återgivna passagen ur Anders Lindbergs funderingar, om "tusen arga fejkkonton", så är även den tanken lite intressant, eftersom det verkar vara en vedertagen och mycket bekväm tanke inom twittervänstern. Man föreställer sig alltså att det kan ju verkligen inte vara så många som kritiserar en vänsterredaktör att det är troligare att det rör sig om en och samma person som sitter och växlar mellan sitt enorma antal alternativa profiler. Faktum är att det rentav finns en särskild vänstermänniska som brukar bemöta något jag säger genom att fokusera på att mitt inlägg har fått ett antal "likes", vilket för honom endast kan vara möjligt genom att jag själv sitter och delar ut dessa genom fejkkonton. I mitt fall vet jag ju att det inte går till på det sättet, men jag ser det som oändligt mer sannolikt att det faktiskt finns fler människor som ogillar Anders Lindbergs inlägg än som skulle ha energi att sitta och bolla med olika identiteter.

Att Lindberg sedan själv skriver om vad många "i medierna inte verkar förstå" är roligt i sig, men särskilt med tanke på att även i denna text innehåller vart och vartannat stycke en missuppfattning:

"Det många i medierna inte verkar förstå är att den högerextrema offerkoftan inte har något med verkligheten att göra: det är en pose. Oavsett hur mycket SD dominerar debatten eller Jimmie Åkesson får vara med i TV så är 'invandringskritiker' tystade och kränkta."

Nej, låt oss nu nyansera. Detta har förändrats dramatiskt på senare tid och SD verkar numera nästan dominera varje fråga inom varje parti, och Jimmie Åkesson blir inbjuden precis som vilken annan partiledare som helst. Det har dock inte alltid varit så och vid exempelvis opinionsundersökningar doldes SD:s siffror noggrant inom "övriga" fram till riksdagsinträdet. Här är för övrigt kontrasten mot FI intressant, då partiet fick en egen stapel så snart det presenterades.

Lite sjukt, men inte alldeles ovanligt, ska en attack mot Ungern bakas in, och även här blir det förstås lite fel:

"Genom att skickligt utnyttja gamla antisemitiska stereotyper gick han i opposition mot den amerikanske miljardären George Soros. Det var ren teater, Soros bor i New York och var inte kandidat i valet. Men tricket lyckades. Viktor Orban lyckades framställa sig som 'folket' i kamp mot 'eliten' trots att han har nästan all makt i sitt land."

Låt oss bortse från tramset om "antisemitism" när just denne miljardär och spekulant kritiseras. Att Soros bor i New York och inte kandiderar i ungerska val är helt irrelevant, eftersom det förstås inte är det som gör honom till en motståndare, utan den nationsfientliga verksamhet hans stiftelser bedriver. Denna inblandning sker i bra många fler länder än Ungern, och väcker motvilja på de flesta platser.

Lindberg vill som många figurer i etablissemanget hävda att det nu finns en ny åsiktskorridor, där endast invandringskritik och övriga förfärliga hållningar får framföras, och försöker slutligen knyta ihop säcken:

"Jag är inte rädd trots allt, tänker jag efteråt. Inte så länge man kan skämta om allt utan att någon avbryter."

Jag ska erkänna att jag inte riktigt förstod den där fyndigheten, men jag kan lugna Lindberg med att han fortfarande har en enormt mycket större megafon än de flesta människor och att det kanske inte är så farligt att få kritik på Twitter. Han kan ju rentav se mängden hånfulla svar som ett tecken på den egna betydelsen. Dessutom är han ju själv ett alldeles fantastiskt objekt att just skämta om och är ofta roligare än Henrik Schyffert.







måndag 14 maj 2018

Antje Jackelén med nya visdomsord


"Trist"

Svenska kyrkan har jag berört här förut, liksom dess märkliga biskopar och inte minst ärkebiskop Antje Jackelén. Festligt nog var det sannolikt fler kristna som oroade sig för att denna organisation skulle anpassa sig alltför mycket till hbtq-frågor och liknande, men det visade sig att det är främjandet av islam som har blivit dess främsta signum. Jackelén kallar islam för "en annan tradition" och biskopen i Växjö var nästan först ut att jubla över islamiska böneutrop. Listan är förstås längre.

Jackelén kände sig i dag manad att säga någonting om de senaste terrordåden i Indonesien mot tre kyrkor. Vår ärkebiskop, med sin agenda, har ett speciellt sätt att försöka förmedla sympati i dessa situationer:


Vilka "fredsskaparna" skulle vara är helt obegripligt, men de flesta reagerade faktiskt på ordvalet "trist" om en mängd ihjälsprängda människor. En typisk kommentar var exempelvis denna:


Själv fastnade jag mest för att hon alltid lyckas att tala om "religioner", så där i största allmänhet, samt givetvis betona "samverkan". I verkligheten vet vi att en sådan "samverkan", där kyrkan exempelvis bygger en moské eller bjuder in en imam, aldrig besvaras på samma sätt av den där lite mer självsäkra och erövringsinriktade religionen, förlåt "traditionen". Fördelen med Twitter är att vi enkla människor direkt kan kommunicera med de styrande, så även jag ville säga någonting om Jackeléns menlösa budskap:



Jag fick någon typ av svar, enligt det som brukar kallas "goddag yxskaft":





Jag tillhör själv inte kyrkan och för min del får vem som helst gärna se sig som "spirituell", "tro på någon högre makt", eller vad man nu väljer, men just Antje Jackelén är den högsta företrädaren för kristendomen i detta land, och hennes ovilja inför att förknippas med sin egen religion är minst sagt märklig. Jag kände mig inte klar:


Jag tror att få har missat att hon som officiellt valspråk verkligen har valt "Gud är större", mer känt i sin arabiska form, men hennes svar kom att bli mycket talande:



Fantastiskt. Observera hur hon verkligen ser till att dels använda "islamister", men framför allt poängtera att det förstås handlar om "missbruk av islam". Dessutom valde hon knappast just den frasen för att den är det viktigaste "trösteordet" i det tämligen omfattande Nya testamentet. Hon har försvarat valet av detta motto förut, med uppenbart hyckleri, som exempelvis i DN, redan 2013:

"Orden 'Gud är större' är hämtade ur 1 Johannesbrevet 3:18-20 och är väl förankrade hos kristna teologer genom tiderna."

Jag tror inte alls på att hon skulle ha valt denna fras för att den "är väl förankrad hos kristna teologer". Ytterst få svenskar känner igen orden från Bibeln, medan vi alla, tyvärr, är alltför bekanta med den arabiska versionen, framför allt genom bombningar och halshuggningar. Hur förmågan att klara av att skära huvudet av en människa som är bakbunden är ett tecken på Guds storhet, är mycket oklart. Jackeléns val av detta stridsrop är snarare ett försök att "överbrygga klyftor" och skapa band till islam, vilket förefaller vara hennes kall i livet, något som också senare bekräftas av henne själv i samma artikel:

"Trots att det ligger sexhundra år emellan finns här en av flera likheter mellan världens två största religiösa sammanslutningar. Det vore fel att utmönstra något ur den egna traditionen för att det kan föra tanken till en annan tradition."

Absolut, låt våra egentligen lika traditioner mötas med kramar och blommor och se vilken som vinner.

"En annan tradition"

I själva verket ingår det där "trösteordet" i Nya testamentet i ett längre stycke:

"Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt".

Ur denna mening, bland hundratals sidor, har vår ärkebiskop alltså valt just de tre ord som skriks ut vid olika typer av attacker. Du bär falsk vittnesbörd, Antje, ty det är helt omöjligt att det fanns något annat syfte än att närma sig islam.

Jag begär inte att ärkebiskopen ska agera som någon sorts aktivist mot islam i Sverige. Dock är det häpnadsväckande att det för Svenska kyrkans högsta företrädare verkar omöjligt att framhäva kristendomen, samtidigt som samhörigheten med islam ständigt ska betonas. Helst skulle jag se att hon, och hennes biskopar, inte sade ett ord om någonting som ens närmar sig politik. Att Antje Jackelén av den egna flocken kallas för både "ärkeimam" och "antikrist" borde också stämma till eftertanke.



fredag 11 maj 2018

Ett underbart inlägg från FI


Tre medlemmar i FI Göteborg vill säga någonting om migration
och Socialdemokraterna. Bland de tre undertecknarna märks
gruppledare Stina Svensson.


Många har noterat att Socialdemokraterna har justerat tonläget i migrationsdebatten inför kommande val. Faktum är att ett antal punkter presenterades av Sverigedemokraterna för länge sedan, för att då givetvis avfärdas med de vanliga uttrycken, något vi kommer att skriva mer om i kommande nummer av Nya Tider.

I Göteborg har denna utveckling också noterats av ett antal medlemmar av Feministiskt Initiativ, vilket de försöker reda ut i Göteborgs-Posten under den lite mer tendentiösa rubriken "S kopierar SD:s rasistiska retorik och politik". Om FI:s egen medverkan i politiken finns det förstås en hel del att säga. Vi talar alltså om ett mycket litet parti, och i min mening ett tämligen bisarrt sådant, som deltar i styret av både Stockholm och Göteborg. Få förfärade röster har höjts kring det, medan det tydligen är oerhört viktigt att ett parti som stötts och blötts i 30 år och stöds av var femte svensk inte får något som helst inflytande.

Nåväl, låt oss i vanlig ordning titta lite på debattinlägget, särskilt eftersom det är direkt komiskt. De inleder med att definiera hur de vill se socialdemokrati:

"Vår statsminister påstår att Socialdemokraternas nya, stramare, migrationspolitik är att återgå till traditionell socialdemokrati. Vi menar att han seglar under falsk flagg."

Å andra sidan kan man hävda att FI inte behöver bemöda sig att fundera kring "traditionell socialdemokrati". Det är ju få kristdemokrater som oroar sig för huruvida FI:s feminism är enligt regelboken. Hur Löfven seglar under falsk flagg kan man också undra, men det handlar sannolikt om att han låtsas vara röd när han egentligen är en sådan där brun man hört talas om.

Det ska bli roligare:

"Socialdemokraternas förslagslista inskränker på såväl konventionen om mänskliga rättigheter som svensk lagstiftning. Dessutom innehåller den åtgärder som skulle tillåta poliser att kontrollera människors medborgarskap baserat på utseende, vilket i vår mening är en uppenbar rasprofilering."

Vänta nu. Regeringen söker alltså stöd för propositioner i riksdagen, vilket sedan kommer att bli just svensk lagstiftning. Svensk lagstiftning är vad våra församlingar lagstiftar om, inte vad figurer i FI ser som mest önskvärt. Den typen av kontroller som nämns ovan skulle helt enkelt vara rasprofilering alldeles objektivt, och har ingenting med FI:s mening att göra.


En av de övriga undertecknarna heter Sanna Ghotbi
och hon kände att denna förtjänade en plats på Facebook.


Det är i själva verket rätt mycket som de tre undertecknarna inte riktigt förstår:

"Vi undrar: hur går det här ihop med den 'traditionella socialdemokratins' värdeord solidaritet? Hur gick Sveriges största parti från att ta avstånd från SD:s rasism till att kopiera deras politik och låtsas som att det är humant så länge Sverige 'hjälper på plats'? Och vad hände med Socialdemokraternas inställning om att Europa inte ska bygga murar?"

Jag undrar: Måste solidaritet nödvändigtvis omfatta hela världen för att betyda något? Att hjälpa på plats är så oerhört mycket mer effektivt och logiskt att jag knappast behöver förklara varför, men av någon anledning räknar dessa asylaktivister alltid och endast antal personer som får uppehållstillstånd i just Sverige.

Vad som hände med att Löfvens Europa inte ska bygga några murar är ännu enklare att förklara. Det lilla utspelet följdes av att 10 000 personer sökte asyl i Sverige varje vecka under en period, vilket gav oss ett inflöde som inte ens gick att hantera praktiskt. Slutresultatet 2015 blev 163 000 asylsökande, något som gör Anders Lindberg mycket stolt, men knappast många fler.

Förvirringen tilltar ytterligare:

"Statsministern säger att bistånd ska användas för att förebygga och förhindra migration. Vi undrar hur svensk vapenhandel förebygger och förhindrar krig och konflikter, när väpnade konflikter är en av de största orsakerna till att folk flyr?"

Jag blir lite nyfiken på hur ett inlägg av detta slag skapas. Sitter de tre FI-medlemmarna och kastar ur sig lösryckta tankar, noterar dessa, för att sedan foga ihop det hela till en massa? Om någon hävdar att bistånd kan förebygga utvandring från fattiga länder, en inte orimlig tanke, menar de med all sannolikhet inte vapenexport. Hur fick man ens in det fenomenet i sammanhanget? Dessa feminister är inte rädda för att ta i lite extra:

"Stefan Löfven vill satsa stort på att hitta och deportera de som fått avslag på sin asylansökan. Vi minns hur det gick sist när polisen – i samband med Reva – fick lov att rasprofilera befolkningen och bedriva öppen jakt på människor som inte begått något brott. Än i dag talar styrande partier tyst om alla förvar som byggts för att fängsla människor som flytt från krig och elände. Här spärras unga som gamla godtyckligt in och utvisas – utan ens få chansen att säga hej då till sina nära – mot ett land där de löper hög risk att dö."

Nja, antalet faktiska utvisningar är så få att man knappt kan påstå att de sker. Inte heller skedde någon "öppen jakt på människor som inte begått något brott", eftersom de faktiskt inte hade rätt att vistas i landet. Jag vill dock påpeka att även jag är emot att man rasprofilerar, alltså kontrollerar personer efter etnicitet, eftersom det innebär en onödig provokation mot människor som mycket väl kan ha uppehållstillstånd, vara födda här, adopterade eller vad det nu kan vara. Ett genombyråkratiserat land som Sverige kan vara effektivare än så.

Dessa personer spärras inte in "godtyckligt", utan när de trots upprepade försök till frivillighet vägrat lämna landet. För övrigt gör svensk polis godtyckliga inlåsningar hela tiden, från misstanke om brott till berusning på allmän plats.

FI-representanterna har hittat, som det heter, ett särskilt ömmande fall:

"För några dagar sedan kom vi själva i kontakt med en 73-årig sjuk kvinna, vars närmsta familj dödats i Afghanistan, som fått avslag på sin asylansökan för tredje gången. Rullstolsburen och utan skyddsnät vill Migrationsverket utvisa henne trots att dottern, hennes enda familjemedlem i livet, bor i Sverige. Är detta i linje med traditionell socialdemokrati, Stefan Löfven?"

Ett av asylaktivisters utmärkande drag är just att hitta fall som ligger så långt ifrån normen man kan tänka sig. Läs gärna beskrivningen ovan ännu en gång. En kvinna, sjuk, gammal och förstås rullstolsbunden. Jag betvivlar att vi här får veta hela sanningen, och jag gissar att det har funnits något skäl till de där tre avslagen, varför man nu ens får ansöka så pass många gånger. Finns kvinnan i verkligheten är jag nästan tillräckligt blödig för att själv ge henne uppehållstillstånd, men framför allt måste hon i så fall vara närmast unik bland de tusentals fullt friska män i 20-årsåldern som strömmat in från Afghanistan och Iran.




Uppenbara lögner serveras också ogenerat:

"Vi vet att en stor majoritet av ungdomarna skadar sig själva eller begår suicid på grund av den oro det innebär att inte ha en trygg uppväxt att återvända till."

Vad som räknas som att "skada sig själv" är oklart, men en stor majoritet av de runt 40 000 afghanska "ensamkommande" har definitivt inte begått självmord, ens med FI:s speciella sätt att tillämpa matematik.

Debattinlägget är långt och fortsätter ytterligare med några passager om önskvärda bidrag till avvisade personer i Göteborg, men jag tror att vi kan nöja oss där. Feministiskt Initiativ kommer rimligen inte in i riksdagen heller denna gång, medan SD med all säkerhet kommer att få ytterligare mandat. Att Socialdemokraterna åtminstone låter påskina en mer realistisk hållning och Moderaterna planerar någon form av samarbete med SD bör skänka oss lika mycket hopp som det aktuella debattinlägget gav oss humor.




fredag 20 april 2018

Partiet som allt roterar kring




Det har länge sett ut på detta sätt, men när valet nu närmar sig blir desperationen tydligare och utspelen fler. I början, när SD hade ett par procent i opinionen, hade övriga partiers avståndstaganden och strävan att "ta debatten" säkert någon sorts moralisk aspekt, men i dag handlar det om makt.

I dag är SD mer än någonsin politikens tyngdpunkt kring vilken alla andra ska rotera. Hur ska partiet stoppas? Kommer det ena eller andra utspelet att gynna SD? Verkar något parti söka stöd från SD? Ni känner väl till detta fenomen, och enda skälet att jag i dag berör det är att det förekommer två lite märkliga utspel mot partiet.

Låt oss börja med Jan Björklund, partiledare för ett av partierna som balanserar på riksdagsspärren, som med anledning av ett riksmöte intervjuas av Aftonbladet. Han försöker hitta sitt partis existensberättigande:

"Men sedan är det också så att det behövs ett borgerligt parti som både kan tala klarspråk om integration och migration och samtidigt sätter stopp för att Sverigedemokraterna ska få inflytande. Vi är de enda som gör det. Det är rätt viktigt att det finns ett sådant parti."

Tanken är alltså att ett annat parti än SD måste närma sig deras politik, så att originalet får färre röster. Därmed har man släppt alla tankar på att SD:s politik skulle vara "oanständig" eller vilket ord man väljer i sammanhanget. Det är egentligen inte så märkligt i taktiserandet, konkurrensen och kampen om mandat, men det skulle då vara klädsamt om vi slapp höra de vanliga moralistiska brösttonerna. Att vänstermänniskan Eric Rosén på Politism kallar den lilla intervjun för "hedervärt SD-motstånd" säger kanske också något om klimatet.

De sju partierna vill så gärna att de gamla två blocken ska stå emot varandra och medierna envisas med att faktiskt redovisa bilden som om den vore verklighet. Följaktligen får vi veta att nu leder minsann "De rödgröna" eller "Alliansen", för att den ena konstellationen har 40,6 procent och den andra 39,4.

Dock vet de förstås att de där 20 procenten i mitten faktiskt finns och avgör varje majoritet. Medan Björklund vill spela på "klarspråk", brukar vänstern tala om att SD:s politik är "arbetarfientlig". På Aftonbladets debattsida använder civilminister Ardalan Shekarabi (S) ett lite ovanligare grepp och fokuserar på jämställdhet. Som rubrik sätts fyndigheten "SD:s politik hotar våra svenska värderingar"




Vi får inledningsvis veta:

"Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vår samhällsmodell utgår från individens frihet. Kvinnors frigörelse är en förutsättning för det moderna Sverige. Vi var tidiga med att bygga ut välfärden och barnomsorgen så att fler kvinnor kunde delta på arbetsmarknaden, vi har världens mest generösa föräldraförsäkring och vi har fram tills nyligen haft en nästintill jämställd representation i Sveriges riksdag."

Det är lätt att provoceras av användandet av "vi", eftersom allt detta skedde långt före Shekarabis familj uppehöll sig illegalt här, men jag får väl försöka höja mig över den aspekten. Att jämställdhet kräver exakt samma antal män och kvinnor i församlingar är ett kapitel för sig, och när exempelvis en regeringsbildning också måste utgå från etnicitet hamnar kompetens allt längre ned på listan och vi får ministrar som Alice Bah Kuhnke, som inte ens hade en partitillhörighet.

Det stora hotet mot allt det fina som socialdemokrater och illegala invandrare skapat är alltså Sverigedemokraterna. Det som Shekarabi kallar för "svenska värderingar" är i själva verket det gamla vanliga socialdemokratiska förmynderiet.

Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten. Ministern deklarerar här att "För oss socialdemokrater är det självklart att stå upp för kvinnors rätt till sina egna kroppar". I verkligheten vill samtliga riksdagspartier inskränka kvinnans rätt till sin kropp, eftersom inget av dem föreslår att abort ska kunna ske fram till förlossningen. SD vill minska den tillåtna perioden från vecka 18 till vecka 12, vilket inte är någonting jag bryr mig särskilt mycket om, men som inte heller innebär en revolution.

Sverigedemokraterna vill avskaffa pappamånaderna. Även här slår Shekarabi på den stora trumman och förklarar "Sverigedemokraterna vill vrida tillbaka tiden till ett samhälle där kvinnors roll var att ta hand om hem och barn". Nej, det handlar om huruvida staten är bäst lämpad att bestämma hur föräldrar tar hand om sina barn. Många vuxna människor menar att de är fullt kapabla att kommunicera sinsemellan om liknande saker.

Utöver ovanstående får vi utläggningar om bland annat nedskärningar i välfärden och vinstuttag, som med lite kreativitet också handlar om jämställdhet. Shekarabi kan naturligtvis inte nämna det stora slaget mot jämställdhet i Sverige, den politik som har fört fram just SD. Som bekant kommer den enorma asylinvandringen nästan uteslutande från världens minst jämställda länder, och förutom låg etablering på arbetsmarknaden, ska vi nu också hantera tvångsäktenskap, hederskultur och i vilken mån en kvinna bör skyla sig. Vi har rentav haft en moderat riksdagsledamot, från inte helt jämställda Somalia, som lade ut texten om när och hur en kvinna bör tuktas fysiskt. Det är ingen vågad gissning att de senaste decenniernas styre har tryckt tillbaka jämställdheten mer än något förslag från SD skulle kunna göra.

Nåväl, allt är taktik och röstfiske. Socialdemokraterna vill få tillbaka några av "sina" väljare som gått till SD och Liberalerna har en tradition av att inför varje val slänga fram en perifer integrationsfråga för att klättra några procentenheter. När valet väl är över kommer de stå där med samma situation som förra gången, alltså ingen majoritet för något av "blocken". Vad som då sker är däremot lite intressant. Om man verkligen vill utesluta SD från allt inflytande, återstår endast mer eller mindre märkliga konstellationer, där den mest destruktiva kanske skulle vara en koalition mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Vad vi kan vara säkra på är att SD kommer att finnas där, mer eller mindre synligt, i varje debatt som själva axeln. Att väljarna dessutom ser "invandringen", alltså inte "integrationen", som den viktigaste frågan, samt anser att SD har bäst politik på området, försämrar inte läget. Sedan återstår det att se om detta nu 30 år gamla parti äntligen kan få en utmanare, vilket skulle vara välgörande även för dem själva.





onsdag 18 april 2018

Pierre Schori kommer ut som afghanaktivist




Själv förknippar jag den gamle socialdemokraten Pierre Schori alltid med hans speciella kärlek till den kubanska diktaturen och Fidel Castro. Han åkte ofta dit, delade ut svenska pengar och sade om Castro bland annat:

"Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag."

Schori lever dock fortfarande och kände att det var dags att i Aftonbladet ta ställning för asylkomplexets minst behjärtansvärda grupp, under rubriken "De är vårt ansvar – låt afghanerna få stanna". Uttryck som "ansvar" och att "ta sitt ansvar" har länge använts på ett så märkligt sätt att man inte borde förvånas, men om det är någonting som sannerligen inte är svenskarnas ansvar så är det afghanska män i Afghanistan, Iran eller Pakistan, som är missnöjda med sina framtidsutsikter.

Som om rubriken inte var förljugen nog, får vi också underrubriken "Lagförslaget är för godtyckligt – ge alla ensamkommande från 2015 uppehållstillstånd". Och det skulle inte vara godtyckligt? Visst är specialreglerna om tidsperioder och gymnasiestudier märkliga, men att ge en hel etnicitet från ett visst år amnesti är inte mycket mer rationellt eller rättssäkert.

Skamlöst använder Schori sedan den där nya definitionen av demokrati, som inte har någonting med fria val att göra, utan endast om asylinvandring, och bjuder på en helt lösryckt utläggning om de där länderna i Europa som nu ska hatas. Först kommer Polen:

" 'Vi européer har en stor skyldighet att se till att ni aldrig, att mina barn aldrig, behöver se diktaturer i Europa igen', sa EU-kommissionären Frans Timmermans den 9 april. Det var efter ett möte med den polska regeringen med anledning av EU:s granskning av rättsstatligheten i landet."

Polen är en demokrati och det styrande partiet Lag och rättvisa är folkvalt, vilket är mer än man kan säga om Kubas kommunistparti. Frans Timmermans är inte heller någon sorts oberoende europeisk expert, utan kommer från det nederländska PvdA, som är socialdemokratiskt. För övrigt verkar alla ha glömt att även Vitryssland ligger i Europa och har varit en diktatur i ett par decennier.

När även Ungern måste avhandlas, skruvas tonen upp ytterligare:

"Dagen före hade Viktor Orbán vunnit en storseger i Ungern efter en exempellöst lögnaktig valkampanj med antisemitiska inslag. EU har nu en medlemsstat som styrs av en rasnationalistisk ledare och som aviserar ett totalstopp för flyktingmottagande genom ett tillägg i den ungerska författningen."

Orbán är alltså "rasnationalist", lite av ett nytt ord, för att han motsätter sig EU:s migrantkvoter. Det skulle ju kunna finnas andra skäl att vara försiktig med omfattande asylinvandring än just funderingar kring rasens renhet eller liknande.

Schoris inlägg är i sin helhet en märklig text. Rubriken anger att det ska handla om de där afghanmännen, men av någon anledning måste Ungern, Polen och asylströmmar i största allmänhet avhandlas:

"Det är en illusion att tro, att det går att stoppa asylsökande så länge krig, extrem fattigdom, klimatförändringar, stigande havsnivåer och kampen om begränsade landområden och naturresurser får fortsätta."

Om det ska vara kriterierna kan vi lika gärna ge upp direkt. Extrem fattigdom drabbar någon miljard och om den förs till vår kontinent slutar även den i extrem fattigdom. Afghanerna behöver åtminstone inte oroa sig för stigande havsnivåer och "kampen om begränsade landområden" är tydligen helt betydelselös när det gäller européer. För övrigt går det naturligtvis att stoppa asylinflödet om viljan bara finns. Faktum är att det svenska klimatet fortfarande sticker ut, även om Schori förstås ser det omvänt:

"Här har också Sverige en hemläxa att göra. Och socialdemokratin har inte många trosfränder att liera sig med i Europa. I Danmark har (s) ställt sig till höger om Djingis Khan med sin ohöljda hets mot flyktingar. Samtidigt har de svenska moderaterna samma dilemma genom att acceptera Orbáns Fidesz i sin partigrupp i Europaparlamentet."

De ingår i samma partigrupper för att de befinner sig på samma del av skalan, där asylnivåer inte nödvändigtvis är det mest väsentliga. Till slut kommer då Pierre Schori till det som ska vara huvudspåret, och då blir det förstås särskilt förljuget:

"Afghanska ungdomar utgör i dag den enskilt största gruppen av asylsökande. Dessa unga har drabbats av en dubbel orättfärdighet. Dels förklarade Migrationsverket att det skulle gå att utvisa folk till vissa 'säkra' provinser i Afghanistan, dels misslyckades samma instans att göra asylförfarandet rättssäkert genom extremt långa handläggningstider under vilka barn uppgraderas till vuxna och därmed inte kunde räkna med Barnkonventionens skydd."

Ungefär så här brukar afghanaktivisterna uttrycka sig, men nej, det är inte Sverige som "uppgraderar" något stackars barn till vuxen. De saknar ID-handlingar och därför måste en bedömning istället göras. Att de som verkligen utvisas, och de är inte många, får åka till Afghanistan, beror helt enkelt på att de alla uppgett just Afghanistan som ursprungsland, trots att runt hälften har levt i Iran. Man skulle lika gärna kunna säga att Sverige har drabbats av dubbel lögnaktighet. På samma sätt skriver afghanaktivisterna alltid att den ene och den andre har blivit "uppskriven i ålder", som om Sverige av ren illvilja tar den där 17-åringen och plötsligt gör honom 25 år gammal. Utan att skämmas medger Schori detta, men som vanligt för att göra det till ett alldeles nytt asylskäl:

"Många har ingen anknytning till Afghanistan, deras släktband är avklippta eller spridda till okända orter i Pakistan och Iran. Den psykiska ohälsan hos gruppen är stor, flera självmordsfall har ägt rum."

Och, återigen, hur är detta Sveriges ansvar? Schori har i alla fall en hel del att berätta om dessa personer:

"Ungdomarna har alla familj och släkt som dödats, och för första gången i sitt liv har de fått leva ett par år i en fredlig miljö, de går i skola och yrkesutbildning, talar svenska och har skaffat sig vänner."

Oj då, i samtliga fall har alltså deras familjer dödats. Då är det ju synd att talespersonerna för gruppen verkar vara unika. Inte bara visade sig hela Fatemeh Khavaris familj leva, i Iran, utan genom en ankarbroder kom de alla också till Sverige. Familj hade tydligen även mediefavorit nummer två, Amir Nabizadeh, som han efter erhållet uppehållstillstånd kunde besöka, i Iran.

Schori går längre än så. Han menar på fullt allvar att den första gången alla dessa har levt i en fredlig miljö var i Sverige, där det tydligen också är berömvärt att de går i skolan, vilket är tämligen vanligt för både 17-åringar och "17-åringar".

I sitt onödigt långa och spretiga inlägg ägnar Schori sedan ett antal stycken åt Afghanistans farlighet. Problemet är dock att det finns en mängd farliga länder i världen som ingen aktivist verkar brinna för. Varför har vi inte en specialström av unga män från Centralafrikanska republiken? Från Jemen? Varför inleddes den där manliga vallfärden någon gång kring 2014, långt efter både inbördeskrig, talibaner och invasion? Jag tänker som vanligt gissa att det hade mindre med situationen i Afghanistan att göra, och desto mer med att ryktet hade spridits om landet på andra sidan jorden där man kunde ljuga sig till det mesta.



söndag 15 april 2018

Akademien och den nya feminismen


Tidigare ständige sekreterare för Svenska Akademien
Sara Danius efter sin avgång.


Turerna inom Svenska Akademien ligger en bit utanför denna sidas fokus och jag har inte försökt sätta mig in i vad saken egentligen handlar om. Det har å andra sidan uppenbarligen inte heller alla de som nu har starka åsikter om vem som har gjort fel och vem som bör avgå.

Föga förvånande är den dominerande slutsatsen inom den tjattrande klassen att den ständige sekreteraren Sara Danius får gå för att hon är kvinna och endast därför. Många har upprört konstaterat att en historia som utlöstes av mannen "Kulturprofilen" har lett till att två kvinnor har lämnat. Ytterst få verkar ha tankar kring läckor, advokatbyråer, ekonomiska märkligheter och de intriger man kan förvänta sig i en sluten klubb med 18 medlemmar.

Skälen till att jag ändå ville skriva någonting är att ämnet har dominerat Twitter i ett par dygn och inte minst att ett sedvanligt uselt inlägg dök upp på Aftonbladets ledarsida, vars kvalitet antyds av att Anders Lindberg där är den starkast lysande stjärnan. Ämnet behandlas där av Eva Franchell, känd för att ha handlat kläder med Anna Lindh, under den talande rubriken "Nu mobbas Sara Danius precis som Mona Sahlin".

Man skulle kunna hävda att Mona Sahlin, bortsett från den ständiga maktkampen, främst fick gå på grund av svaga opinionssiffror och upprepade ekonomiska oegentligheter, men vi fick redan då förklarat för oss att det var för att hon var kvinna. I verkligheten "mobbades" den som partiordförande kanske ännu uslare Håkan Juholt lika intensivt, men då könet inte kunde användas, blev den bästa förklaringen "klassförakt", eftersom hans svaga intellekt nog berodde på att han inte var stockholmare.

Franchells text inleds som vi kan förvänta oss och den saknar inte heller föraktfulla beskrivningar:

"Låt oss komma ihåg att krisen i Akademien handlar om en man.
Den har beskrivits som en catfight mellan Katarina Frostenson och Sara Danius. Kvinnorna har utmanat varandra, men nu är de borta och de äldre männen kan dra sig tillbaka till sin punsch eller vad de nu dricker."

Av någon anledning är det mer acceptabelt att beskriva makthavare som "äldre män som dricker punsch" än exempelvis "äldre kvinnor som virkar". Framför allt handlar turerna, i den mån jag ens har följt dem, också om uteblivna polisanmälningar och ekonomiskt stöd till en förening som till hälften ägs av ledamoten Frostensson, men visst, det är förstås enklare att angripa "gubbar" som förtrycker fantastiska kvinnor. Att kvinnan Kristina Lugn sitter kvar och står på gubbarnas sida är tydligen också irrelevant. För övrigt gjorde just Lugn det kanske roligaste framträdet i allt detta trams:




 Den fortsatta "analysen" följer mönstret:

"Men kulturprofilen gick sannolikt längre än så. Han anklagas för att ha utnyttjat sin position nära makten till att sextrakassera kvinnor. När #metoo rullade i höstas vittnade 18 kvinnor om hur kulturprofilen utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp.
Det var mannens nära kopplingar till Akademien som orsakade krisen. Ändå är det kvinnorna som offras."

Samtidigt består mannens främsta koppling till Akademien i att han är gift med den alldeles kvinnliga ledamoten Frostensson. Kulturprofilen själv är inte ledamot, så hur han skulle kunna offras är oklart, bortsett då från om någon hade bemödat sig att polisanmäla det som ska ha pågått under ett par decennier.

Patetiken växlas upp:

"Vi har sett det så många gånger förut.
Mona Sahlin, Anna Kinberg Batra, Birgitta Ohlsson, Åsa Romson, Hillary Clinton... Listan kan göras hur lång som helst. Det är de kaxiga kvinnorna som motarbetas och tvingas bort."

En lista på mäktiga och välbetalda personer som har förlorat maktkamper och val. De har inte mycket gemensamt, förutom då könet. Kinberg Batra lyckades inte riktigt nå väljarna och Birgitta Ohlsson förlorade när hon utmanade den sittande partiledaren. Hillary Clinton hade innehaft ett antal betydelsefulla poster, både senator och utrikesminister, men förlorade sedan presidentvalet, där hon för övrigt redan varit kandidat en gång tidigare. Det är mycket svårt att se dessa maktmänniskor som offer, allra minst på grund av sina kön. Varför de fina människorna i Miljöpartiet lät Romson, kvinnan, lämna, medan Gustav Fridolin, mannen, fick sitta kvar, får de själva svara på. Ärligt talat tror jag att det även där handlade om mer än kön.

Eva Franchell har förstås inte satt sig in mer i dessa turer än jag har, och när hon ska "analysera" amerikansk politik blir det minst lika pinsamt:

"Precis som Donald Trump svartmålar han kvinnan utan vidare argument. Vi minns den valrörelsen då Trump anklagade Hillary Clinton för allt från demens till pollenallergi. Han lyckades så bra med sin förtalskampanj att den amerikanska väljarkåren till slut inte röstade för Trump utan mot Clinton."

Så såg Trumps taktik alltid ut, och mot slutet var hans motståndare en kvinna. Vi andra kommer ihåg att han under primärvalen också hade manliga motståndare, som blev "Little Marco" Rubio, "Lying Ted" Cruz och "Low Energy Jeb" Bush. Den demokratiske kandidaten blev följaktligen "Crooked Hillary" Clinton. För övrigt var Clinton redan tämligen impopulär bland stora skaror demokrater.

Franchells avslutning blir komiskt paradoxal och det vi brukar kalla självmål:

"Kvinnor borde kritiseras för sitt arbete, men man hackar på deras person. Sara Danius beskrivs som häxan medan Katarina Frostenson är offret och frågan är vad som är värst. Så länge två kvinnor ställs mot varandra verkar ingen bry sig om argumenten."

Jaha, då kunde du ju ha skrivit något om vad konflikterna handlar om och på vilket sätt Danius, Frostensson och de andra har ett ansvar. För övrigt har jag inte någonstans sett dem beskrivna med ord som "häxan".

Låt mig nu komma till det mest bisarra i denna historia, nämligen alla de som ska försvara Sara Danius, och givetvis endast för att hon är kvinna. Hur väljer man att göra det? Genom att fokusera på att hon vid sitt senaste framträdande bar en så kallad knytblus, vilket i sin tur självklart har skapat hashtaggen #knytblus. Alltså, det anses nu feministiskt att försvara en välbeställd makthavare för att hon är kvinna genom att fokusera på hennes klädsel, något som tidigare har ansetts vara det ultimata sättet att nedvärdera kvinnor.



Vad vi ser är alltså hur nyvänsterns identitetspolitik har förvridit tidigare någorlunda legitima frågor 180 grader och i praktiken slåss för det omvända. "Antirasister" menar inte längre att vi ska bortse från etnicitet, utan tvärtom tala mycket om ras, så att människor kan bedömas och tillsättas efter rastillhörighet. Vänsterpartiet vill av detta skäl registrera människors etniska tillhörighet, och alltså bedriva just rasism i dess renaste form. På samma sätt ska kvinnor inkvoteras i exempelvis börsstyrelser enbart på grund av kön. Sara Danius är inte bara en ytterst privilegierad person och en del av överklassen, utan sannolikt också en fullt intelligent person, men hennes försvarare ser hennes klädval som det absolut viktigaste.

Historien har framför allt påminnt oss om det kanske allvarligaste i samband med "De adertons" fånerier, nämligen den politikerklass vi har fått och de ministrar som tillsätts genom Socialdemokraternas oförmåga att attrahera intelligenta personer. Annika Strandhäll (S) har svårt att överhuvudtaget hantera sitt twitterkonto, men var direkt ute med sitt stöd till den där kvinnan:


Strandhäll är Sveriges socialminister och alltså en del av vårt lands regering, men detta upptar tydligen hennes tid och tankar. Hon har gjort sig känd som en särskilt osympatisk och lite fånig figur, men hon är inte ensam om sin knytblusaktivism. Det blev samtidigt viktigt för även manliga makthavare att på detta sätt deklarera sitt stöd för någonting de inte är insatta i, vilket tydligen bäst görs genom att låta sig fotograferas i något plagg som liknar det nuvarande viktigaste.


En dag på jobbet för Sverige infrastrukturminister och
näringslivsminister. Trevligt att man trots ansvar för viktiga
frågor och vad som borde vara ett fullspäckat schema också
har tid att posera. För ett kön, inte för någonting man har
insyn i.

Föga förvånande var även kulturminister Alice Bah Kuhnke också tidigt ute med att visa solidaritet för denna märkliga kamp.


Nu poserar ministern med knytblus,
tidigare med "kulturprofilen" Jean-Claude Arnault.

Tydligen har vissa figurer i Norge inspirerats av svensk feminism. Mona Lindseth är rådgivare till Norges kulturminister. Hon tog del av ett tal av Birgitta Ohlsson, som besökte liberala Venstre, och detta blev hennes analys av vad Ohlsson hade att säga:




Låt oss avslutningsvis summera några av de groteskerier som präglar vår samtid. Vänsterfigurer lyfter en överklassmänniska till skyarna på grund av hennes kön. Feminister gör det genom att fokusera på hennes klädsel. Ministrar med anvarstyngda positioner gör det genom att låta sig fotograferas i attributet. Något är ruttet i kungariket Sverige.



måndag 2 april 2018

Jean-Marie Le Pen konfronterar minister




I det senaste avsnittet av France 2:s politiska program "L'inattendu" (Den oväntade) möter Frankrikes budgetminister Gérald Darmanin (En marche) Jean-Marie Le Pen, som alltså ska vara överraskningen. Att ministern i god tid blivit informerad om denna "oväntade" gäst råkar avslöjas direkt, men märks även sedan, då ministern rentav har tagit med sig en bild på sin farfar för att göra en sorts poäng.

Tack vare de nyligen utgivna memoarerna, blir Le Pen numera inbjuden till en mängd tv-program. Ur mängden har jag här valt detta framträdande, dels därför att diskussionen berör invandring, men också för att den visar hur några av de vanliga vänsterliberala flosklerna också kan bemötas.

Det är alltid lite roligt att se när dagens politiker konfronteras med just Jean-Marie Le Pen, eftersom de alla är yngre och denne man på något sätt har funnits i hela deras liv. När exempelvis tidigare presidenten Nicolas Sarkozy besökte Europaparlamentet, fick han med besvärad blick och ett antal suckar lyssna på Le Pens utskällning under flera minuter, levererad av den röst han hört i decennier. Varken Darmanin eller den nuvarande presidenten Emmanuel Macron var födda när Front National bildades. I detta program säger Darmanin att Le Pen har sagt samma sak så länge han kan minnas, men varför skulle det vara fel att vara konsekvent? Om man redan 1972 hade lyssnat till Le Pen, skulle landet i dag förstås se tämligen annorlunda ut.

Mayotte är en fransk ö i Indiska oceanen, dit en mängd personer från omgivande länder åker för att föda ett barn, som då blir fransk medborgare enligt den så kallade territorialprincipen. Det är naturligtvis endast en del av invandringsproblematiken, men används här som ett exempel.

För övrigt vill jag påstå att franska programledare generellt håller en högre klass än de svenska. Observera exempelvis hur Léa Salamé mot slutet avbryter ministern när han svävar ut i en personlig bitterhet, vilket i sin tur får Le Pen att skratta till.